fredag 3 juni 2011

Ann Cleeves och Shetlandsöarna

Blå gryning är den sista delen i Ann Cleeves serie om kommisarie Perez ute på Shetlandsöarna. Jag är riktigt förtjust i serien, särskilt den första boken (Svart som natten) var väldigt mycket bättre än det mesta i genrern. De andra böckerna har väl inte riktigt gjort samma intryck, men ändå varit god läsning. Och så är det också med senaste Blå gryning, det är en bra deckare men inte riktigt 5stjärnig som hennes första. Likt resten av böckerna i serien är beskrivningarna av Shetlandsöarna så där att man vill komma dit, fastän det framställs som svårtillgängligt och kargt mestadels.

Jag tycker mycket om hur hon får ihop det med miljöbeskrivningarna och själva språket i böckerna, det samspelar liksom. Här är det ju inte frågan om dramatiska actionscener eller tuffa ordväxlingar, utan kargt och kallt mer. Dessutom är huvudpersonen Perez en ovanligt lyckad deckarhjälte, inga schabloner om whiskeydrickande enstöring, utan en grubblande osäker man som aldrig riktigt passar in. Släkting till en ilandspolad spansk sjöman, därav namnet, och aldrig riktigt del av Shetlandskulturen, men samtidigt helt hopflätad med den. Dessutom är det härligt att böckerna är klassiska deckare på det sätt att man faktiskt inte får veta vem som är mördaren förrän alldeles mot slutet. Man slipper dessutom stereotypa psykopat-mördare som slår ihjäl folk utifrån konstiga ritualer för att de ska haft en taskig barndom, och det ger ju all heder åt Cleeves.

Blå gryning utspelar sig på Perez hemö dit han och fästmön rest för att planera förlovning och bröllop. Hjältefiguren Perez känner sig ändå lika utanför och tafatt som alltid, då han finner att han nu inte heller riktigt passar in bland fiskarna på hemön. Dessutom kretsar mordstoryn kring fågelskådarnördar, och det blir ju också en värld där vår Perez inte känner sig hemma. Storyn rullar sakta på, ett mord leder till mer vål och så vidare medan Perez är steget efter och funderar, funderar. Det mesta oväntade är väl att det blir sorgset och mördande på ett annat sätt än det brukar i genren, det är nog någon oskriven regel som bryts där. Vet inte om jag riktigt gillade det, svårt säga varför utan att avslöja för mycket, men jag gillar inte när det på något sätt ska drabba barn med hemskheter. Men, annars är det som vanligt en stabil Cleeves Perez-bok, om än inte den bästa.



Så börjar det: Fran satt med slutna ögon. Det lilla flygplanet sjönk plötsligt: det tycktes falla som en sten men planade ut ett ögonblick innan det lutade häftigt som en bergochdalbanevagn.
Annat jag tänkte på: Vindpinade öar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar