Jag minns att vi hela gruppen skrattade åt professorns skämt, säkert delvis för att det var professorn som skämtade, men också för att det var så självklart att deckare inte var någon riktig litteratur eller något man intresserade sig för som litteraturvetare.
Det har var iofs mer än 10 år sedan, och synen på deckare har svängt en del sedan dess. Men, fortfarande är det en lite speciell genre, med egen hylla i affären och det är inte helt ok för den beläste. Samtidigt säljer ju deckare som bara den.
Själv tycker jag deckare kan vara alldeles förträffliga, och minst lika intressanta som finlitteraturen. Peter Robinson har till exempel skrivit några förträffliga böcker (En ovanligt torr sommar!). Ann Cleeves deckare om konstapel Perez på Shetlandsöarna, Stieg Larsson, några Håkan Nesser (och alldeles särskilt Boorkmans punkt), Ian Rankin och inte minst Dennis Lehane har gett mig riktigt goda läsupplevelser. Så där så det är svårt lägga från sig boken och det nästan blir svårt skilja boken från vardagen.
Så börjar det: "När han knackade på dörren var Kathie Lake i färd med att städa, med ett öga på Coronation Street och det andra på de prydnadsföremål som hon dammade."
Annat jag tänkte på: Ganska mycket... Att bokförlaget Minotaur, som startade för 10 år sedan med att ge ut engelska deckare, numera har blandade kvalité på böckerna sina.
