Döden ska du tåla och blandade Fossumkänslor

Karin Fossum är en författare som jag har en lite komplicerad relation till. Fossum är ju, om nu någon till äventyrs lyckats missat hennes varande, en prisad norsk författare som skrivit en mängd böcker som bottnar i olika slags brott som huvudpersonen kommisare Seijer försöker lösa. Hon verkar vara uppskattat av de flesta, och står det något om henne i tidningarna är det nog utan undantag positivt. Böckerna placeras alltid in som deckare, och hon kallas väl i samtliga recensioner och kommentarer som en sällsynt begåvad deckarförfattare. Och det är nog det här med deckarförfattare som stökar till min relation till henne, hennes böcker är väl inte ett dugg mer deckare än säg Brott och straff, En tjänarinnas dagbok eller vilken annan bok som helst där ett brott sker och en polis dyker. Det är lite falsk marknadsföring över Fossums böcker, "jag säger att jag skriver deckare, fast jag egentligen vill skriva om något helt annat, och så går de lättlurade på det och kommer tycka jag är så begåvad för jag inte skriver deckare fast det verkar så..."

Andra skälet till att jag kan bli irriterad på Fossums böcker är där kan bli lite för mycket av präktighet, redighet och till och med lite trista ibland. Hon är ju en jätteskicklig författare förstås, klok och ofta väldigt bra, men ibland är det liksom bara en redig och ordentlig text för mig, utan någon nerv, utan spänningen och då tappar del liksom allt.

Ändå har jag nog nästan läst varenda Fossum-bok, så en hel del bra kommer ju förstås ur henne. Nu senast blev det Döden ska du tåla och det är en riktigt bra bok.

Upplägget är att någon börjar spela en massa människor obehagliga spratt. En falsk dödsannons i tidningen typ. Det gemensamma är väl att skämten på olika sätt kretsar kring döden, ofta med antydan att någon sjuk/svag ska dö. Vem som ligger bakom det är ingen större gåta för läsaren, utan det vet vi nästan direkt, som oftast hos Fossum. Gärningsmannen får också en, på gränsen till övertydlig, förklaring till sitt beteende - utanförskap, synnerligen bristande föräldrar med mera. Det som gör boken bra är kombinationen av spänningen i jakten på gärningsmannen, hur långt det kommer gå innan det går för långt, och skildringen av hur dödsångesten väcks hos de som drabbas. Dödsångesten som kanske redan finns i tankarna, men som man inte får eller vill sätta ord på. Och hur den drabbar då den slår till, punkterar vardagen. Samtidigt med den lilla intressant knorren, att den karaktär som verkar bli minst drabbad av de morbida skämten är den mest dödsjuke mannen, där det för honom istället verkar vara en lättnad att acceptera att döden finns.

Ja, visst är boken är bra, men jag kommer inte ifrån att den inte riktigt hör hemma i deckarhyllan. Det tyngsta beviset för det kanske egentligen är att Fossums hjältepoliser Skarre & Seijer. Jättetrevliga poliser, jätteduktiga, men måttligt intressanta romanfigurer.

Så börjar det: Barnet sov i en vagn på baksidan av huset.
Annat jag tänkte på när jag läste: Att Anne Holt gjorde en väldigt kort karriär som politiker