2011 - Topplista

En gång om året är det roligare vara skivbloggare än bokbloggare. Det är nu, när det nalkas nyår. Då är det bland skivfolket självklart att ha topplistor, årsbästa om album, låtar och artister. Bland bokfolk är det ju inte alls lika självklart, kanske till och med förkastligt som inte tillräckligt fint. Men, topplistor är roliga och min första topp 5 lista för år 2011 får bli den här:

Topplistan över böcker eller bokhändelser att minnas från 2011

1. Karl-Ove Knausgård
För att jag upptäckte hans författarskap och för han dominerade både boklådor och tidningar.

2. Tomas Tranströmer
Ja, för att han äntligen fick Nobelpriset.

3. Ann Heberlein
För att hon skrev en bok och för att hon är läsvärd och klartänkt.

4. Harry Potter
Därför att han gjorde entré i både bokformat och filmformat här hemma.

5. Babel
För att han slutar programledaren och för att de troget kämpar på i televisionen.

6. Arne Dahl
För att jag, sent omsider, vågade mig på hans deckare och hittade en ny deckarfavorit.

7. David Lagercrantz
För jag upptäckte den riktigt bra Syndafallet i Winslow och för att han, via Zlatan, dominerade topplistorna under hösten 2011.

8. Julia Donaldson
En fantastisk barnboksvärld av färgstarka bilder, rim, och historier med finurliga vinkar.

Gott nytt år!

2011 - I andra barnrummet

I 7åringsrummet där hände det saker under 2011. Böckerna blev plötsligt roliga inte bara för 7åringen, utan minst lika mycket för mor och far. Riktiga kapitelböcker, med humor som var roligt på riktigt och historier som kunde vara spännande på riktigt.
Eller, jag ska väl inte ljuga och påstå att varenda bok var så roande att läsa. Lasse Maja böckerna är väl ok, men kan bli enormt tjatiga i längden. Istället minns jag Harry Potter första två böckerna, dessutom med efterföljande filmer. Finfint att äntligen få komma så långt bland barnböckerna!
Annat aktuellt var almandrernaserien, enkla fantasyinspirerade böcker, som på något sätt fångade 7åringen till fullo. Och samma författare, Jo Salmson, hade en annan serie, om flickan Sol, som också lästes flitigt i barnrummet.
Sedan var det förstås de första egna travande stegen mot att börja läsa, de allra mest lättlästa böckerna lånade från skolan. Häftigt förstås, men Sopor blir jord är inte en bok att minnas för innehållet.

2011 - Klassiker

Tunnsått på den fronten. Francosie Sagan Bonjour Tristesse var nog den enda jag ägnade mig åt. Till synes lättläst, men listigt skriven. Levnadsbejakande och ganska mörk historia. Känns som det finns en mängd liknande böcker som inte alls kvalar inte som klassiker utan som något helt annat, men där är förstås en hyfsat stor skillnad i klass på Saganboken och de andra.
Jose Saramago och Blindheten kanske också kan kvala in som klassiker? Han är ju ändå Nobelpristagare och Blindheten är väl en av hans kändare romaner. Trots att han envisas med att proppa sidorna fulla med ord utan antydan till styckesindelning, så tyckte jag mycket om boken.
Annars var väl Dostojevskij det klassikernamn som jag ramlade över ibland - någon läste honom, jag läste Knausgård som läste honom och någon annan läste någon annan bok där man läste Dostojevskij. Men ingen Dosto för mig i år, får skylla på småbarnsår fortfarande...

2011 - Årets bibliotikarie

Är den underhållande och belästa Jenny Lindh som skriver varje söndag (eller något sådant) i DN. En liten frågespalt på någon halvsida som kan lyfta hela tidningen en grådaskig höstdag. Ni som inte läst hennes beskrivning av Paul Auster läsaren har något mycket roande att se fram emot!

2011 - Noveller

Noveller -  ett förtjusande format.
Men, ändå, summerar jag noveller år 2011 så kan det kort summeras -
Alice Munro.
Ja, några andra noveller som ens kom i närheten av hennes ramlade jag inte över under 2011. Ska jag vara petig läste jag nog de flesta av hennes noveller redan 2010, men det gick alldeles utmärkt att ta dem ett varv till. Riktigt, riktigt bra helt enkelt.
Annars var väl årets novellgrej att ett trevligt litet förlag satsade på att man skulle kunna köpa sig en liten novell i sin lokala pressbyrå. Här i staden blev det väl kortlivat och inte hittar jag de här fina böckerna hos presshandlaren, men en fin idé var det. Det fanns några halvintressanta titlar första vändan, främst Jens Liljestrand som inte alls är så dum novellförfattare.

2011 - Debatt

Och det blev böcker som debatterades i media år 2011 också.
Knausgård kanske allra mest. Efter andra boken läste folk mer eller mindre slarvigt och antydde att han var en småläskig grottmänniska som sågade både Stockholm och pappaledigheter.
Happy Happy, en antologi med skiljsmässotexter där skiljda mammor var glada över att vara skiljda gjorde DN och Hanne Kjöler upprörda och en ganska larvig debatt följde.
Zlatan-boken debatterades väl också. Eller kanske inte debatterades så mycket, utan mer basunerades kring vilka andra sportisar han sågade eller bråkat med. För övrigt en intressant bokskapelse som nu i jul sålts som erbjudande hos Rusta här i staden.

2011 - Ambivalens

2011 års ambivalenskänsla - det var japanen Haruki Murakami. Å ena sidan fängslande och vackert med färgstarka och väldigt levande karaktärer. Å andra sidan tröttsamt, oengagerande och liksom uppblåst överskattat. Norwegian Wood, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och de två första delarna av 1Q84 var min Murakamiläsning. Dessutom filmatiseringen av Norwegian Wood, så Murakami och jag har umgåtts en del under året.
Och det började så bra. Norwegian Wood är en ofta fantastisk bok, kärleksfull, sorgsen, vemodig och fascinerande. Vissa passager är jag enormt förtjust i, inte minst de olika tillbakablickarna som författarjaget gör från någonslags nutid. Inledningen där han hör någon version av Norwegian Wood i ett flygplan är en typisk sådan, fenomenal inledning. Sedan gillade jag hur fint han lyckas skildra karaktärerna i boken, och att han lyckas göra dem fascinerande och lite gåtfulla utan att det blev konstlat. Hela boken är lite gåtfull, trots att den är så ordrik och berättar mycket, så är det så mycket som inte berättas. Vad hände med rumskompisen Stormtruppern? Alla personers bakgrund och föräldrar var liksom frånvarande och nämndes knappt, och så vidare. Tempot är visserligen asiastiskt långsamt och det var inte en bok jag sträckläste, men likväl var den väldigt drabbande och stannade kvar länge. (Tyvärr var jag väl inte lika gripen av filmen, men det kan man väl inte lasta Murakami för...)
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning var visserligen intressant läsning, men knappast omistlig. Det magiska och gåtfulla från Norwegian fanns ju inte där i självbiografin, men lite intressanta betraktelser fick man istället.
1Q84 var väl boken som väckte ambivalensen ordentligt. Å ena sidan det gåtfulla, lite magiska och fascinerande. Med flera spännande figurer, fint beskrivna. Men, samtidigt flera delar som inte alls klaffade så bra. Sega partier, taffliga skildringar, oengagerande. Vet inte riktigt om jag är så imponerad eller engagerad i little people och luftpuppor.

Ambivalens. Så nedrans bra. Och samtidigt så nedrans ointressant.

2011 - Läsupplevelse

En försommardag, tillräckligt varm för att njuta av att vara i solen men fortfarande så kallt att skuggplatserna känns som BURR. Jag har varit på universitetsbiblioteket och lämnat tillbaka ett par faktaböcker och hade tid över så ägnade en stund åt diverse nyheter på en hylla. Bland alla faktaböcker i obskyra ämnen fanna jag andra delen av Knausgårds Min kamp, då rätt så nyutgiven.

Jag ska om en stund in på något slags möte, men det är för tidigt att gå dit men för lite tid att åka tillbaka till jobbet. Därför smiter jag in på gården mellan några anonyma höghus, hittar en bänk i solen och testar början på Knausgårds bok. Och, den är fantastisk! Fantastisk! Han har fångat precis just det där hur det är att vara småbarnsförälder, all härlighet och samtidigt alla de där planerna som aldrig blir som man tänkt utan slutar med ett stort blöjbyte.

2011 - De som inte blev lästa

Ja, de där stackars böckerna som jag tänkte läsa. Eller, värre, började läsa men de lyckades inte fånga intresset.
Ann Cleeves nya serie kom jag inte långt i innan den försvann in i hyllan. Karin Wahlbergs Matthandlare Olssons död blev bara halvläst och Ett frustet liv står kvar oläst. Den där novellsamlingen För världens barn, det återstår ganska många noveller i den.
Oläst är Måns Kallentoft. Lars Keplers andra bok, fick jag i pocket, men lyckades slarva bort någonstans.  Ines min själs älskade kämpade jag tappert med, men inte kom jag till slutet inte. Håkan Nessers sommarföljetong i DN, den var väl inget fel på, men en tidningsföljetong har jag nog aldrig lyckats med.

2011 - Författare med humor

Humor och böcker är en svår kombination. Några få blir riktigt bra, men ärligt talat är det väl få av mina favoritböcker som är just humoristiska.
Det mest roande man kunnat läsa 2011 är Hanna Hellqvist krönikor i DN. De är humoristiska, visserligen ganska mörka, självutlämnande och en massa annat man också Men, hon har en fantastisk humor som lyfter det mesta hon skriver, vilket tillsammans med en träffsäker iakttagarblick gör henne till det mest roande att läsa 2011.

2011 - I ena barnrummet

Där härskade Julia Donaldson. Gruffalon, Lill Gruffalon, Herr Pinneman och inte minst Kurre Kravatt roar vår 4åring. Kombinationen rim, fina teckningar (Axel Schaffer) och lite fyndiga historier passar honom och mig ypperligt. Ett särskilt plus ger jag till Herr Pinnemans äventyr, för den har en väldigt fin, lite sorglig ton, men, som det ska vara ett lyckligt slut!

2011 - Nobelpriset

Ja, det måste väl vara en av de litteraturhändelser som kvalar in varje år bland händelserna.
Men, inte varje år blir jag lika glad som jag blev i år - Tomas Tranströmer, kanske den förste poet jag tyckte var bra så där på riktigt, och nog faktiskt den poet jag alltjämt värderar högst. Bildspråket hans är helt makalöst, och allt annat med... Ja, analysera hans storhet lämnar jag åt andra som gjort det mycket klokare och bättre, men riktigt, riktigt bra är han och riktigt, riktigt rätt var det att han fick priset.

Och att tycka så här verkar inte direkt vara något ovanligt, tror inte jag läst en enda kritisk text om Nobelpriset till Tranströmer. Annat verkar det varit då Harry Martinsson fick priset 1974, sedan kan man ju fundera på om det beror på ett annorlunda debattklimat, en mer internationell pristagare eller annat...

Dessutom var det ju pluspoäng med Tranströmströmer-priset eftersom han inte endast är poet, utan tidigare även varit psykolog. Yiipee!

2011 - Hejdå

Inte mycket kvar av 2011 nu. Snart tolvslag på Skansen med Jan, Tennysondikt och hej till 2012. Men, först ska 2011 hinna summeras med topplistor, sammanfattningar och krönikor kring det som hänt.
Så ock på denna blogg - 2011 summeringen startar här och rullar på i så många dagar som behövs för att summera.

Den korta sammanfattningen av bokåret 2011 är att det varit ett helt ok bokår, men inte det mest intensiva eller med de flesta höjdpunkterna. Två författare har jag läst en hel del av - Karl Ove Knausgård och Haruki Murakami, båda nya bekantskaper för mig. Annars ganska blandat, men mest nutida romaner blandat med en och annan självbiografi. Och förstås barnlitteraturen - för sjuåringen kapitelböcker åt fantasyhållet medan 4åringen nu klarar enklare historier med lite tokiga händelseförlopp.

Sju jävligt långa dagar...

var inte en särskilt minnesvärd bok.
Manlig chic-lit skulle man väl kunna ha som genre. (Men, jag har aldrig läst någon riktig chic-lit, så det bygger väl bara på mina förutfattade åsikter...)
Nick Hornby inspirerat stod det någonstans, och det fanns väl någon vag beröringspunkt men inte så mycket. Hornby lyckas skapa romanfigurer som är levande och värda att engagera sig i, det fanns inte mycket av det i Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar. Dessutom är Hornby riktig rolig att läsa, och visst fanns det en och annan smålustig scen i Sju men det kunde gärna varit många fler, eller varvade med lite mer intressant.
Det som var tröttsamt var nog förutsägbarheten i boken. Ett gäng ganska stereotypa karaktärer får vara med i ett gäng halvcrazy situationer och så var boken klar.
Men, men, trötta höstkvällar innan ögonlocken ramlar igen var det väl helt ok nivå på boken, men bättre än så blev den aldrig.

Några amdra bokbloggar verkar tycka att boken är riktigt kul och skruvat rolig, men där hade de fel ;-)

Så börjar det: "Pappa är död" säger Wendy så där lite i förbifarten, som om det hänt förr, som om det hänt varje dag."
Annat jag tänkte på: Var det inte längesen Nick Hornby kom ut med någon ny bok?

Julklapp 2011

Julklappsbok? Ibland har man ju tur och får ett så fint paket som en julklappsbok. Knausgård förra året var ju en fullträff till exempel. I år blev jag väldigt sugen på Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen. Grejen med Ekman är att hon får det att verka vara simpla historier, nästan lite tramsiga. Men, sedan finns där riktigt mycket mer innehåll än i merparten av böcker som samlar damm i hyllorna.
Mordets praktik läste jag tidigare i år, och som väntar var den riktigt bra, om än inte hennes bästa. Särskilt gillade jag i den boken Stockholmsskildringarna från sekelskiftet någon gång, de var så riktiga att man nästa kastades dit och vandrade runt i små kvarter bland fattigdom och dåtid.
Och Ekman blev jag förstås lite sugen på efter att läst den här intervjun kring hennes senaste bok.

Bad Boy

Peter Robinsons deckarserie om kommisarie Banks och hans sidekick Anne Calbot är väl en av de få deckarserierna jag orkar följa. Likt de få andra (Rebus då han fanns, Ann Cleeves och ytterligare någon) är det en fantastisk förstabok som fått mig att bli fast. I Peter Robinsons fall hette boken En torr het sommar och var en väldigt engelsk deckare som på ett snyggt sätt band ihop nutid och händelser under andra världskriget. Visserligen är det längesen jag läste den, men jag vill fortfarande minnas att det var en av de där riktigt, riktigt bra deckarhistorierna man hoppas ramla över lite oftare.

Serien om Banks/Calbot har sedan dess rullat  på i ganska många böcker, utan att någon av dem nått upp till klassen jämförbar med den första (egentligen var det visst inte den första, men jag är ganska säker på att det var den första som översattes till svenska). Några böcker har varit bra, medan andra dragit väl mycket åt det långtråkiga med långa funderingar av kommisarien Banks som, om man ska vara ärlig, inte är så där jättemycket mer spännande än någon av alla de andra deckarhjältar som finns där ute.

Bad Boy är då den senaste boken i serien för mig, ganska snygg med en bild mot röd bakgrund (alla böckerna verkar bli förärade varsin färg). Historien är att Banks dotter (som jag inte kan minnas haft någon större roll i någon tidigare bok) får ihop det med en Bad Boy och det går sedan lite överstyr för paret. Kopplat till det finns också någon bihistoria kring en misslyckad Tunga Kavalleriet insats som leder till att en harmlös äldre herre dör, men den historien försvinner lite bort efterhand. Det är Calbots tur att råka illa ut, Banks går runt och grubblar över livet och historiens Bad Boy tillsammans med Banks dotter får mycket plats i boken. Ja, annars vet jag inte om det är någon särdeles minnesvärd bok, utan mest en i mängden av alla deckare. En ganska makaber tortyrscen sticker ut, mest genom att vara obehaglig men inte minnesvärd. Banks dotter känns ganska ointressant skildrad, lite tafatta beskrivningar av hur hon funderar och varför hon gör som gör. Bad Boy killen funkar väl som skurk, men han blir ganska endimensionell, inte så minnesvärd direkt. Ja, tyvärr summa summarum - en deckare i mängden, typ 2 stjärnor av 5 möjliga. Inte upprörande dålig på något sätt, men blott en i den stora mängden.

Och med det verkar jag ju sälla mig till vad andra bloggare tyckt om boken, ok men inte mer. Däremot minns jag faktiskt inte att Mörkrets alla färger skulle vara så dålig som någon av dem skrev, ärligt talat minns jag den knappt alls...

http://alkb.se/recension-bad-boy-av-peter-robinson

http://booksri.wordpress.com/2011/07/27/bad-boy-peter-robinson/



Så börjar det: I slutet av augusti var Yorkshires vattensjuka landsbygd som en symfoni i grönt och guld under en blå himmel fläckad av vita moln.
Annat jag tänkte på: Finns det inte någon gammal låt som heter Bad Boy?

Knausgård i hyllorna igen

Så var det dags igen - ännu en del av Knausgårds Min kamp finns i de svenska boklådorna. Ett helt urdumt projekt, att skriva 7 tjocka självbiografiska böcker, när man är en mindre känd författare som väl knappt fyllt 40, som ändå blivit så nedrans bra.
Efter andra boken har kommentarerna i recensioner mest handlat om hur han sågat Sverige, pappamånader och liknande företeelser. Undrar lite ifall fokus varit liknande i Norge, eller andra länder, det känns som att svenska kritiker läste boken ganska slarvigt och bara valde några ytliga detaljer att haka upp sig på. Särskilt när boken drogs steget längre, till att vara någon slags urtidsmanlighetspredikan och Nitzcheideal, helt obegripligt hur någon som ens läst en del av böckerna kunnat dra sådana växlar. Nåväl, enligt recensionen i DN ligger fokus i del 3 mest på pappan och lille Knausgårds uppväxt med denne, så det blir väl inte riktigt samma diskussion som efter del 2.
Mig stör de delarna inte alls, jag tycker han problematisera delar, är ganska brutalt ärlig ibland men samtidigt finns det en enormt stark kärlek till barnen och hustrun som lyser genom.
Det som däremot kan störa mig i böckerna är hur han i någon bisats totalsågar några bifigurer i historierna. Gamla gymnasieklasskompisar sågs på en mening och beskrivs som totalt ointressanta, korkade, småaktiga, fula etc. Eller föräldrar på dagiset, helsågade, som att Knausgård har en genomträngande blick som ser sanningen genom dem. Just eftersom de bara är bifigurer och inte heller i någon position att riktigt försvara sig, utan bara okända vanliga som inte bett om att vara med i K-s böcker. Det stör mig och det kan jag tycka är riktigt fult gjort. Fy dig Knausgård!

Nej

Det är inte mycket som händer litterärt här i november. 1Q84 Andra boken var en liten besvikelse, sorry Japan. Kanske för det var för grått, för mycket trötthet och för lite hjärnaktivitet för att kunna njuta av den. Kanske var den helt enkelt inte lika bra som HM skämt bort mig med.
Hoppas på att deckargenren med gamle Peter Robinson kan ge en bättre höstkick.

1Q84 Andra boken

Attans, jag har inte riktigt flytet med 1Q84 Andra boken just nu. Första boken var bra och lovade gott inför fortsättningen, men jag tycker nog andra boken inte riktigt vill gripa tag i mig nu i mitten av den. Får hoppas den vill arta sig och nå upp till Norwegian Woodhöjder.

Bonjour Tristesse från klassikerhyllan

Nylånat från Biblioteket, Francosie Sagan och Bonjour Tristesse. Hittade först inte boken, utan bara ett antal andra av Sagan, tills jag kom på att mitt lokala bibliotek sorterat in den i sin speciella Klassikeravdelning. Inte vet jag ifall det gör att boken hittar fler läsare, man är väl olika men iallafall jag går sällan till biblioteket och tänker att "jag ska hitta mig en klassiker".
Andra noterbara saken med lånet var att det fanns två exemplar, men när jag bläddrade i det första var det någon tänkare som kladdat med bläck över ett antal sidor. Begåvat... På något sätt misstänker jag risken är större hitta sådant i böckerna just på klassikersektionen - min tes är att kladdarna i böckerna kommer från någon kuf/riktigt insnöad enstöringfilosof och chansen är jättemycket större att de lånar just ur klassikersektionen än dussinlitteratur.

Andra böcker i augusti

Eller, böckerna som jag läser i andras sängar - barnens. Vår 4-åring har trevligt nog fallit helt för den fine Gruffalon och nu även Lill-Gruffalon.

Gruffalon och Lill-Gruffalon är finemang böcker av Julia Donaldson. Fint och finurligt rimmat och läckra teckningar. Dessutom bygger Donaldson upp en egen liten värld med sina böcker och Gruffalonfigurerna dyker upp i teckningarna till hennes andra böcker, som Herr Pinneman och draken Zog. 4-åringen är mycket nöjd över upptäckten att Herr Pinneman är LillGruffalons leksak i boken.

Och för 7-åringen har jag fått läsa Astrid Lindgren och Kalle Blomkvist och Rasmus, den i särklass bästa av Kalle B böckerna. De två tidigare hade inte åldrats särskilt väl, men KB och Rasmus var en trevlig barnboksbekantskap.

Sommarböcker

Kvällarna börjar bli lite mörkare och tanken kommer att också denna sommar någon gång ska ta slut. Flera tanker åker genom huvudet, men här på bloggen plockar vi bara ut boktanker som far genom huvudet. Den stora tanken är då förstås - Hur har boksommaren 2011 varit?

Jo, boksommaren har inte varit dum alls. Flera bra böcker, och enda missen var väl att upptäcka meddelande från biblioteket på mailen om att jag var försenad med flera böcker.
Murakamis 1Q84 första delen inledde sommaren och var en sån där riktigt, riktigt bra bok. 2011 har jag nu läst tre Murakami böcker och det är fascinerande hur man på något sätt hela tiden anar att där finns något stort ogreppbart i texten som inte riktigt låter sig fångas. Samtidigt är böckerna ju lättlästa, gripande och rörande historier. På ett plan till och med tydliga historier, men samtidigt känns det som att det handlar om viktiga, mystiska, ogreppbara saker. Andra delen finns ju redan på svenska, så planen är att skaffa den ganska snart och sjunka in i nästa 1Q84.
Dennis Lehane och En mörk välsignelse var också en bra bok. Lehane är aldrig dålig, och hans deckarduo Gennaro/McKenzie är favoriter i genrer. Lika bra eller lika nattsvart som Gone Baby Gone var det inte och lite funderar man på om det faktiskt blev alltför svart och mörkt för Lehane den gången att avsluta serien med.
Ajvide Lindqvist Hanteringen av de odöda var väl den minst bra i boktrion, men likväl läsvärd. Lite långtråkig ibland. Tyckte faktiskt mer om hans långnovell om de odöda i samlingen Pappersväggar.
Och nu fortsätter sommaren med Knausgård och Min kamp 2. En briljant inledning, men sedan dalar den något. Tror på att han snart kommer igen och lyfter likt första delen.
Glad sommar!

Världens bästa beskrivning av småbarnslivet?

Den hittar man förmodligen i inledningen av Knausgårds Min kamp 2.
Man slungas in i vardagen, med goda och fina planer som aldrig riktigt lyckas, absurda samtal och situationer och föräldrar som visar sina allra sämsta sidor och bråkar med varandra  utan att alls vilja ha det så. Småbarnslivet är kanske ständiga försök att hitta harmoni, roliga minnen för barnen och drömmen om någon slags lyckligt familjeprojekt. Men samtidigt ett ständigt misslyckande, att det helt enkelt aldrig blir som man planerat och tänkt. (För all del kan det bli väldigt bra ändå, eller till och med bättre än man tänkt...)

Knausgårds inledning med misslyckade semsterutflykter, föräldrafrustration över andra vuxna som inte är vana tänka tre steg i förväg på möjliga faror för barnen, fina planer som slutar med misslyckade McDonaldsbesök. Scenen där familjen Knausgård går över en bro utanför Bohusläns kust  och inte alls kommer till restaurangen de tänkt utan till ett stort industriområde är fantastisk, liksom deras spontanbesök på något hemskt sommarland.

Jag missade recensioner när boken kom, har bara sett lite kommentarer i efterhand som varit oerhört irriterade på en ganska unken mansroll i boken. I inledningen syns dock föga utav det när jag läser. Likt första boken drabbas jag av både träffsäkerheten i beskrivningarna, hans fantastiska förmåga att måla upp träffande scener och någon slags ärlighet om egna tillkortakommanden.

För övrigt lånade jag boken på stadens lokala bibliotek och blev ganska förvånad över hur mycket ny litteratur som fanns att låna - Knausgård, Dennis Lehanes senaste och Nick Cave blev mina val, men samtidigt blir man lite förvånad -  läser inte folk i denna stad???

Även en bokrecension kan väcka känslor...

Jag trodde faktiskt inte att en bokrecension kunde väcka så här mycket reaktioner, men det gjorde Jens Liljestrands recension av Jens Lapidius senaste deckare om Stockholms undre värld.
Jag läste recensionen i DN, fattade först inte grejen med den och slutade läsa för texten var jobbig och ansträngd att ta sig genom. Av någon anledning började jag läsa igen och då föll det liksom på plats att det handlade ju om ett väldigt medvetet stilgrepp och inte någon ansträngd vill-vara-hipp. Recensionen kändes rolig och träffande i vad som inte riktigt funkar med böckerna. Jag tycker dock inte alls den är elak, men när jag kikar på kommentarerna till recensionen tycker många att den är just elak och en brutal sågning.

Festligt hursomhelst att en bokrecension kan få igång folk så mycket

Tidningsboken

I min stora dagstidning började årets sommarföljetong igår - Håkan Nessers nya (vars namn jag alls inte minns). Perfekt att läsa första kapitlet i solen på söndagen - men hur lätt är det att få till kapitel två en måndag med måndagsbestyr, trötta barn, trött hjärna och jobb? Är det någon som läser de här sommarföljetongerna i tidningen? Jag har gjort några försök, men det har alltid slutat med frustration över att jag missar ett antal kapitel och inte fattar vad som händer.

För övrigt kändes inledningen av Nesser väldigt lik känslan i hans förra Maskarna på Carbine Street (eller hette den så?). Skillnaden är väl att han bytt miljö från New York till London.

Läsning på stranden - igen

Ett populärt ämne tydligen. DN hade en artikel där kända författare berättade om sina sommarläsarprojekt, Beate Grimsrud var mest poppis där. Hennes bok får nog vänta till framtiden, jag är inte sugen på mer skildringar av psykisk sjukdom just nu (och det är väl "huvudtema" för den, eller...) Grimsruds Jag går förbi en yxa gjorde inte heller något särskilt stort intryck på mig, den var nog helt ok men inte så mycket mer.

Bästa idén i artikeln var väl egentligen Christine Falkenlands om att läsa om klassikerna man läste som ganska ung, Bröderna Karamazov, hade varit spännande att läsa igen, men det får bli en annan gång än nu i sommar. Jag tyckte den boken var fantastisk när jag läste den, men det var ju snart 20 år sedan, och jag har bara en vag idé om storyn eller vad jag gillade i den, utan minns mest den magiska känslan av att slukas in i boken. Själv är jag egentligen mest sugen på att plöja mig genom mycket av Haruki Murakami. Kafka på stranden borde väl vara allas självklara val på stranden?

Läsning på stranden?

När jag åkte bil fick jag på lokalradion som hade något slags inslag om "läsning på stranden",  där personer (säkert några slags lokalkändisar som jag har 0 koll på) får tipsa om just bra böcker att läsa på stranden. Fördomsfullt förväntar man sig några väldigt harmlösa deckartips eller någon slags topplistelitteratur, men istället bjöds på en oväntad trio:

1) En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn
2) Diktsamling av Osip Mandelstam
3) En bok om tjurfäktning av Ernest Hemingway (med en titel jag ju kände igen, men tappade bort just nu...)

Ivan Denisovitj är väl förvisso en bra bok, men strandläsning? Skulle väl kunna tänka mig att läsa om den någon gång, men definitivt inte på stranden mitt i sommaren. Än roligare var förstås tipset om Mandelstam, den ryske poeten. Nu är det oerhört länge sen jag läste honom och Anna Achmatovna, och jag minns det som sympatiska dikter, men hur ofta är man sugen på att läsa lyrik när man ligger på stranden? Och skulle jag nu få för mig att göra det finns det väl mer lättillgängliga saker än Mandelstam.
Hemingways tjurfäktningsbok skulle jag kanske inte heller välja, men jämfört med de två övriga är det ett fantastiskt tips.

Tack, men,  nej tack.
Jag föredrar nog kravlösa deckare, Nick Hornby och, faktiskt, kanske en och annan lite mer seriös sak, men de två ryssarna och Hemingways tjurfäktningshistoria blir inte mitt sällskap på Beach 11.

Min andra bokvärld

Är min dagliga (nästan) dos barnböcker. Varannan kväll för vår 4åring, en bok per kväll oftast, typ charmiga Jan Lööf-böcker eller senast Bu och Bä får besök (också förträfflig barnlitteratur). 7åringen väljer istället kapitelböcker och nu har turen kommit till Harry Potter. Man anar att det kommer bli många Harry Potter-stunder framöver, det passar 7åringen förträffligt. Och för egen del är det inte heller dumt att få vara med i den magiska Potter-världen, det är en sympatisk blandning av spänning, magi, fantasi, humor och barn som växer upp. Framförallt är det en enorm skillnad mot ett antal andra kapitelböcker (Hotell Knorren....) som man får stifta bekantskap med om kvällarna.

Bokköp

Beställde nyss 1Q84, första delen, som förhoppningsvis kommer dyka upp här nästa vecka. Och insåg, med viss besvikelse, att boken inte alls heter IQ84 som jag trodde, och inte alls borde ge psykologtestassociationer som jag trodde. Säkert är det finemang läsning som väntar ändå, men lite överraskad känner jag mig särskilt som jag vet att jag läste en hel recension och funderade kring varför han ville kalla boken just IQ84.

Ann Cleeves och Shetlandsöarna

Blå gryning är den sista delen i Ann Cleeves serie om kommisarie Perez ute på Shetlandsöarna. Jag är riktigt förtjust i serien, särskilt den första boken (Svart som natten) var väldigt mycket bättre än det mesta i genrern. De andra böckerna har väl inte riktigt gjort samma intryck, men ändå varit god läsning. Och så är det också med senaste Blå gryning, det är en bra deckare men inte riktigt 5stjärnig som hennes första. Likt resten av böckerna i serien är beskrivningarna av Shetlandsöarna så där att man vill komma dit, fastän det framställs som svårtillgängligt och kargt mestadels.

Jag tycker mycket om hur hon får ihop det med miljöbeskrivningarna och själva språket i böckerna, det samspelar liksom. Här är det ju inte frågan om dramatiska actionscener eller tuffa ordväxlingar, utan kargt och kallt mer. Dessutom är huvudpersonen Perez en ovanligt lyckad deckarhjälte, inga schabloner om whiskeydrickande enstöring, utan en grubblande osäker man som aldrig riktigt passar in. Släkting till en ilandspolad spansk sjöman, därav namnet, och aldrig riktigt del av Shetlandskulturen, men samtidigt helt hopflätad med den. Dessutom är det härligt att böckerna är klassiska deckare på det sätt att man faktiskt inte får veta vem som är mördaren förrän alldeles mot slutet. Man slipper dessutom stereotypa psykopat-mördare som slår ihjäl folk utifrån konstiga ritualer för att de ska haft en taskig barndom, och det ger ju all heder åt Cleeves.

Blå gryning utspelar sig på Perez hemö dit han och fästmön rest för att planera förlovning och bröllop. Hjältefiguren Perez känner sig ändå lika utanför och tafatt som alltid, då han finner att han nu inte heller riktigt passar in bland fiskarna på hemön. Dessutom kretsar mordstoryn kring fågelskådarnördar, och det blir ju också en värld där vår Perez inte känner sig hemma. Storyn rullar sakta på, ett mord leder till mer vål och så vidare medan Perez är steget efter och funderar, funderar. Det mesta oväntade är väl att det blir sorgset och mördande på ett annat sätt än det brukar i genren, det är nog någon oskriven regel som bryts där. Vet inte om jag riktigt gillade det, svårt säga varför utan att avslöja för mycket, men jag gillar inte när det på något sätt ska drabba barn med hemskheter. Men, annars är det som vanligt en stabil Cleeves Perez-bok, om än inte den bästa.

Så börjar det: Fran satt med slutna ögon. Det lilla flygplanet sjönk plötsligt: det tycktes falla som en sten men planade ut ett ögonblick innan det lutade häftigt som en bergochdalbanevagn.
Annat jag tänkte på: Vindpinade öar

Döden ska du tåla och blandade Fossumkänslor

Karin Fossum är en författare som jag har en lite komplicerad relation till. Fossum är ju, om nu någon till äventyrs lyckats missat hennes varande, en prisad norsk författare som skrivit en mängd böcker som bottnar i olika slags brott som huvudpersonen kommisare Seijer försöker lösa. Hon verkar vara uppskattat av de flesta, och står det något om henne i tidningarna är det nog utan undantag positivt. Böckerna placeras alltid in som deckare, och hon kallas väl i samtliga recensioner och kommentarer som en sällsynt begåvad deckarförfattare. Och det är nog det här med deckarförfattare som stökar till min relation till henne, hennes böcker är väl inte ett dugg mer deckare än säg Brott och straff, En tjänarinnas dagbok eller vilken annan bok som helst där ett brott sker och en polis dyker. Det är lite falsk marknadsföring över Fossums böcker, "jag säger att jag skriver deckare, fast jag egentligen vill skriva om något helt annat, och så går de lättlurade på det och kommer tycka jag är så begåvad för jag inte skriver deckare fast det verkar så..."

Andra skälet till att jag kan bli irriterad på Fossums böcker är där kan bli lite för mycket av präktighet, redighet och till och med lite trista ibland. Hon är ju en jätteskicklig författare förstås, klok och ofta väldigt bra, men ibland är det liksom bara en redig och ordentlig text för mig, utan någon nerv, utan spänningen och då tappar del liksom allt.

Ändå har jag nog nästan läst varenda Fossum-bok, så en hel del bra kommer ju förstås ur henne. Nu senast blev det Döden ska du tåla och det är en riktigt bra bok.

Upplägget är att någon börjar spela en massa människor obehagliga spratt. En falsk dödsannons i tidningen typ. Det gemensamma är väl att skämten på olika sätt kretsar kring döden, ofta med antydan att någon sjuk/svag ska dö. Vem som ligger bakom det är ingen större gåta för läsaren, utan det vet vi nästan direkt, som oftast hos Fossum. Gärningsmannen får också en, på gränsen till övertydlig, förklaring till sitt beteende - utanförskap, synnerligen bristande föräldrar med mera. Det som gör boken bra är kombinationen av spänningen i jakten på gärningsmannen, hur långt det kommer gå innan det går för långt, och skildringen av hur dödsångesten väcks hos de som drabbas. Dödsångesten som kanske redan finns i tankarna, men som man inte får eller vill sätta ord på. Och hur den drabbar då den slår till, punkterar vardagen. Samtidigt med den lilla intressant knorren, att den karaktär som verkar bli minst drabbad av de morbida skämten är den mest dödsjuke mannen, där det för honom istället verkar vara en lättnad att acceptera att döden finns.

Ja, visst är boken är bra, men jag kommer inte ifrån att den inte riktigt hör hemma i deckarhyllan. Det tyngsta beviset för det kanske egentligen är att Fossums hjältepoliser Skarre & Seijer. Jättetrevliga poliser, jätteduktiga, men måttligt intressanta romanfigurer.

Så börjar det: Barnet sov i en vagn på baksidan av huset.
Annat jag tänkte på när jag läste: Att Anne Holt gjorde en väldigt kort karriär som politiker

Bokköp

Åka tåg och stå still 1½ timme är väl ingen höjdare. Enda fördelen var väl att man hann läsa lite böcker extra och det gjorde ju att jag fick en bra ursäkt att köpa lite nytt inför hemresan. Triss i pocket på någon bokhandel mitt i storstaden - Ajvide Lindqvist Människohamn, Ann Cleeves nya (Blå-något?) och japanen Murakamis Norwegian Wood. Mycket nöjd med köpen, ser nog mest fram emot Muramaki som jag blev riktigt sugen på mig efter en recension av senaste boken IQ84. Enda nackdelen med Japan-Muramaki är han känns som en författare som alla i Sverige bestämt sig för att krama sönder och älska just nu, och det kan liksom förta lusten av läsa. Till och med den fina bokförsäljaren såg alldeles tindrande ut i ögonen och berättade Muramaki var hennes stora favorit.
Undrar ibland ifall det är just lilla landet som Sverige som faller in i syndromet att krama sönder en författare, en popgrupp eller något annat kulturellt titt som tätt. Så där att det till slut inte riktigt blir tilltalande utan överdrivet.

Blindheten

Ibland har det sina fördelar att jobba, som att man kan dyka på lite intressanta boktips, eller till och med böcker man kan läsa som faktiskt blir användbara i jobbet. Som nu har jag hamnat med Blindheten av Jose Saramago, den portugisiska Nobelpristagaren. Minns jag rätt kom boken ut här i Sverige strax efter han fick priset, och blev lite omskriven då, och jag funderade lite på den men sedan blev det en av alla de där böckerna man tänker på men som det inte blir något mer med.

Saramago är faktiskt inte en helt ny bekantskap för mig. Jag läste hans bok om Jesus för mer än 10 år sedan, lite innan han fick priset. Vad jag minns var att den var lite krävande, på så sätt att Saramago inte var någon vän av nya stycken, utan bjöd på sida efter sida med kompakt text, gärna med så många bisatser som möjligt i meningarna. Jag har alltid haft lite svårt för den varianten av skrivande och tappar lätt fokus i till exempel Proust som svävar ut i ord och bisatser. Men, annars vill jag ju minnas att Jesus-boken (Evangeliget enligt Jesus ?) var en riktigt bra bok. En alternativ version av Jesus-historien, med liknande budskap men en väldigt mycket mänskligare och kanske finare Jesusgestalt.

Blindheten har en ganska enkel grundhistoria. En epidemi av blindhet bryter ut, plötsligt tappar folk synen och ser bara vitt. Ingen förklaring finns och det verkar bara sprida sig vidare utan hejd. Tänker lite på Camus och Pesten både i upplägg och tema. Språkligt är det likt Jesus boken, ord efter ord, med bisatser och utan stycken. Här finns inte heller några namn på personerna, utan de är tjuven, den förste blinde, läkarfrun och så vidare. Det blir ju väldigt logiskt eftersom boken inte intresserar sig särskilt mycket för den enskilde personen och dennes känslor, utan har fokus på gruppen och vad som händer som någon slags gruppeffekt. Det är inte heller några helt vackra gruppeffekter, utan de ganska primitiva, obehagliga - att stöta bort det annorlunda, vara rädd, handla i rädsla och tänka på sig själv utan hänsyn till andra. Jag gillar också att historian någonstans är så logisk och realistisk, hur sjukdomen breder ut sig och hur man försöker bromsa/begränsa allt mer desperat.

Dag 16- bästa kvinnliga bokkaraktären

??? Jo, berättarjaget hos Jenny Diski i På tunn is. För att hon är så härligt misantropisk, anti och socialt väck. En bokfavorit

Dag 15 - Bäste manlige karaktären

Mer en rubrik för serietidningsblogg. Bokkaraktärer dyker väl oftast upp i bara en bok, undantaget ifall de är mer eller mindre ointressant hjältar i en 10-boks-deckar-serie av någon mer eller mindre kass svensk författare. Men, någon ska man ju välja och då skickar jag mitt pris till berättarjaget i Knausgårds Min kamp. Motivering - han är äkta: socialt tafatt, har inget vidare sinne för starka drycker, är självupptagen, kämpande, funderar och resoner men lyckas väl ofta bara sådär med saker - blir en hel karaktär till skillnad från väldigt många andra bokfilurer.

Mer relevant kanske att skicka en hyllning till dagens manlige hjältefigur ute i riktiga livet: Anton Hysén. För att han är jädrigt modig.
http://gp.se/sport/fotboll/1.568433-hysen-darfor-kommer-jag-ut-nu

Dag 14 - Favoritkaraktär hos din favoritförfattare

Jamen, det måste ju bli Furst Myshkin (med reservationer för stavning...) Idioten som rör sig som någon slags naiv Jesusfigur bland människorna. Storheten kommer väl förstås av en härlig motpol i den inte lika godhjärtade snubben han träffar redan på tåget och som sedan följs åt med honom (minns inte vad denna figur heter, men kanske någon annan minns det bättre?).

För övrigt

Har jag på sistone bara skrivit inlägg i listan om 30 days of books. Jag smygläser lite andra bloggar och ser att de ambitiösa klämmer ur sig både saker om 30 days och massa annat, men för mig hinner jag ju inte ens det här med ett per dag...
Nåväl, i mitt bokliv nu läser jag Maskarna på Carmine Street och tänker på att Håkan Nesser nog också läst en och annan Paul Auster bok. På barnboksfronten får jag läsa Häxan och lejonet och nostalgiskt minnas den tecknade TV-serie som fanns en gång i tiden.

Dag 13 - Min favoritförfattare

När jag var yngre gjorde jag topplistor om allt man kan tänka sig och lite till. Skrev ned varenda Trackslista och gjorde egna listor över låtarna, räknade ihop årslistor. Författarlistor har jag också haft en och annan, inklusive underkategorier som vilka land mina lästa författare kommit från.

På list-tiden var det viktigt vem som var etta och största favoriten och vilka som klättrade uppåt eller dalade nedåt. Men, idag skriver jag inte så många listor längre, och har inte någon självklar nummer ett, vare sig författare, bok, skiva, låt eller grupp.

Välja ska jag ju göra ändå, och då blir det ingen mindre än vår vän Fjodor Dostojevskij.

Varför Fjodor?

Jo, det finns några, kanske ett tjugotal, riktigt omtumlande böcker jag läst. Många böcker är bra eller till och med riktigt bra eller gripande eller något annat positivt, men för mig finns det bara ett litet fåtal böcker som blivit något lite ytterligare mer. Jag hittar nu inget bättre ord än omtumlande för det. Det gemensamma för de böckerna är väl att de suger in mig i boken och när jag lägger undan boken är det för en liten stund svårt att skilja mellan boken och verkligheten kring mig. Den känsla jag fått av texten dröjer kvar när jag lägger undan boken och när jag tittar kring mig är jag jagad som Raskolnikov, vilse som en Austerfigur eller absurdt infångad som Josef K.

Dostojevskij är nog den författare vars böcker oftast gjort mig så här omtumlad och liksom bortkollrad från verkligheten. Det är förstås hans stora klassiker Idioten, Brott och straff samt Bröderna Karamazov som givit mig den känslan. Andra böcker av honom har också varit läsvärda, men gav inte den där magiska omtumlande känslan. Utöver att han skrev flera så där omtumlande böcker så är det dessutom en bonus att han fascinerar som person. Det finns en samling krönikor, En författares dagbok, där han friskt blandar skarpa iakttagelser men primitivt judehat och någon slags rysk nationalism. En läsning som fascinerar lite där någon kan tänka så djupt och samtidigt så taffligt.

Dag 12 - En bok jag förr älskade men inte älskar längre

F-n, vad svåra kategorier de hittat på.

Pass på den, kommer absolut inte på någon...

Dag 11 - En bok jag hatade

Hat är ett starkt ord.
Jag vet inte om så många böcker förtjänar ett så starkt omdöme. Böcker är ju per definition en god företeelse. Åtminstone för mig vill säga, men det kanske inte är så enkelt som jag tänker... Kanske finns det böcker som är riktigt värda att hata... Mein kampf? Ett antal böcker i självhjälpsgenren, där känslan är att man mest vill tjäna pengar? The Game för den verkar ha en lite unken syn på tjejer och samliv? Spekulerande böcker om brott, där syftet också är att tjäna pengar? Kanske finns det någon bok där som verkligen är värd att hata.

Jag utser nog ändå Änka i ett år av John Irving som min hatbok idag. Varför? Jo, det var en så riktigt dålig bok, ointressant och ordrikt uppblåst. Det i kombination med någon intervju jag läste med Irving där han verkade ha en självbild som Den Store Amerikanske Författaren gjorde att jag stör mig enormt på honom och hans bok. (Jag har aldrig läst något annat av Irving, men sett filmen Ciderhusreglerna som inte heller gladde mig.)

Dag 10 - Bästa klassiska boken

Det är Fjodor Dostojevskij och Idioten. Möjligen i konkurrens med Bröderna Karamazov. Djup, gripande och fantastisk litteratur.

Dag 09 - En bok du inte trodde du skulle gilla men som du älskade

En omöjlig fråga kanske. Om det är en bok jag inte tror jag kommer gilla så är oddsen inte jättestora att jag kommer läsa den...

Ok, om man ändrar lite då - en bok jag inte hade så höga förväntningar på, men blev positivt överraskad av - då funkar det. David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow, den hade jag faktiskt inga särskilda förväntningar på alls. Fick den som en oväntad extrapresent och visste alls inget om den. Men, vad glad jag blev för det är faktiskt en riktigt bra bok. En oväntad blandning av mordgåta, historiska fakta, matematik och lite annat som fungerar finemang.

Dag 08 - Mest överskattade boken

Carina Rydberg Den högsta kasten. Visst gick den att läsa och sämre böcker finns ju ute i boklådorna, men jag förstod aldrig, aldrig varför den blev så omtalad och hyllad. Hon lämnade ut namn på lite kändisar som hängde i baren och lämnade ut sin och någon advokats relation (visst var han advokat?) men jag förstod aldrig varför det var värt att ge så mycket uppmärksamhet. Sorry, Carina

Dag 07 - Mest underskattade boken

Oerhört svårt... Underskattat, det finns ju inom litteraturen ganska många olika genrer där olika verk värderas olika väl. Jag gillar en lite udda författare som Philip K Dick som skriver science fiction. Han är ju knappast känd för den stora massan, inte heller riktigt finlitteratur men man kan ju inte kalla han underskattad eftersom han är ganska ansedd inom science fiction världen (tror jag, det är ju inte riktigt en värld jag håller koll på).

Ok, välja ska jag så då säger jag Den röda anteckningsboken av Paul Auster. En ganska okänd bok av Auster, till synes lite en bagatell men en väldigt roande bok som på något sätt fångar essensen av Auster när han är som bäst.

Dag 06 - En bok som gör mig ledsen

Dennis Lehane och Gone Baby Gone sade min fina vän som såg rubriken. Det är ju väldigt sant, den är riktigt mörk och utan hopp. Dessutom känns den alltför nära verkligheten för att kunna vifta bort som saga...
Jag bökar ändå och väljer en egen, den jag läser just nu

Sofi Oksanen och Utrensning. Den är inte mörk så att varje sida är dyster eller eländesskildringar, men den gör mig ledsen och lite uppgiven  över de stackars personerna i boken. De har liksom aldrig någon chans, av extremister av alla slag blir de behandlade som skräp och hur de än väljer blir det liksom fel.

Dag 05 -En bok som gör mig glad

Svårt att välja en... Finns ju ganska många som gör en glad på olika sätt... Efter att funderat lite så väljer nog ändå så här:

Wislawa Szymborska är en alldeles fantastisk polsk poet och Aldrig två gånger var första gången jag hittade henne. I mitten av 1990-talet fick hon trevligt nog Nobelpriset, nu vet jag inte om hon längre skriver eller om hon dragit sig tillbaka på ålderns höst.
Diktsamlingar är egentligen inte min passion, utan jag är en romanläsare väldigt mycket mer. Det finns också väldigt många dikter som inte säger mig något alls, eller som jag inte alls förstår vad de vill säga mig. Men men Szymborska är det något annat. Hennes dikter är vacka, vardagliga betraktelser med oväntade djup och ofta ganska roliga. Läs om ni inte redan upptäckt henne!

Dag 04 - Favoritbok i den favoritserie

Bästa boken i Rebus-serien? Ja, för mig är det Den hängande trädgården som gjorde störst intryck. När jag nu skriver om den borde jag förstås haft den uppdaterad eller fräsch i minnet, men det har jag inte alls utan jag får förlita mig på min minnesbild från kanske 7-8 år sedan. Jag gillade den mörka stämningen i boken, att Ian Rankin kunde få till stämningen utan att frossa i blod och psykopatmördare. Hjälten Rankin var ju också en riktig antihjälte, nedgången, sabbade relationer och otrevlig. Han gillade inte heller opera eller jazz, utan bodde i sin sunkiga lägenhet och lyssnade på rock. Den hängande trädgården vill jag minnas hade bra personligheter kring polisen Rebus - gangstern Big Ger och Rebus dotter, vars namn jag glömt, var med mycket i historien. Jag minns faktiskt inte helt handlingen, men Rebus dotter hade ju varit med om en olycka, eventuellt på grund av Rebus arbete och det fanns en oro kring det. I de senare böckerna försvann Rebus familj ut i marginalen, kanske logiskt med tanke på Rebus liv och personlighet, men som jag minns boken var det en tillgång då de var med.

Vad jag funderar lite på är vad jag tyckt om boken ifall det inte varit den första i Rebus-serien. Ifall tidpunkten för den varit en annan, och hur det varit att läsa om den idag? Har bläddrat lite på nätet efter andras recensioner eller kommentarer och det är väl överlag ganska ljumma, typ boken är helt ok men inte mer:
http://etthemutanbocker.blogspot.com/2009/02/ian-rankin-den-hangande-tradgarden.html

Ungefär så lät det på andra också, fast kanske inte lika välformulerat. Nåväl, jag tror jag bestämmer mig för att inte läsa om boken och fortsätta tänka att det är en riktigt bra deckare.
Förresten diskuterar hon i länken en del om titeln som hon tycker är menlös. Jag har alltid tänkt att den syftar på Cure-låten "The Hanging Garden", som jag en gång lyssnade mycket på. Sambandet mellan boken och låten får jag iofs inte ihop mer än att båda skapar en dyster stämning, men kanske är det gott nog som likhet. Rankin är (var?) förtjust i att döpa böcker efter låtar eller skivor. Exit Music, Let It Bleed, Dead Souls, Black & Blue...

Dag 03 - Din favoritserie

Ja, det här var inte så självklart... Min favoritserie? Jag försöker komma på vad det egentligen finns för serier jag följer eller följt med något intresse... Sagan om ringen trilogin förstås, New York trilogin, Stig Larssons Millenium förstås, Sjöwall/Wahlöö gillade jag ju mycket en gång i tiden och funderar då och då på att läsa om. Peter Robinson tror jag att jag läst alla i serien, men efter att toppat med första boken har Robinson varit mer ojämn. Ann Cleeves böcker om Perez på de blåsiga öarna är riktigt, riktigt bra.

Men, en serie var det jag skulle välja och idag får det bli Ian Rankin och hans serie och konstapel Rebus. En klassisk deckar-hardcore serie med den ärrade, slitne och alkoholiserade manlige polisen. De övriga karaktärerna är också som de ska vara i genren, från Rebus kompis/nästan-flickvän, den begåvade tjejen som är på väg att gå i Rebus fotspår samt chef-Derek som har noll koll men filar på sitt yttre och gosar med media. Egentligen är det alldeles för mycket klyschor i serien för att det ska funka, men jag gillar det verkligen ändå. Kanske är det för Rankin drivit klyschorna riktigt ordentligt, Rebus är inte bara lite sliten och gillar whisky utan han sitter på nätterna på skumma barer och dricker rediga mängder. Socialt liv har han inget, han försummar sin vuxna dotter och vänner vet han inte längre vad det är. Särskilt de första böckerna i serien fångade mig Svarta sinnen, Den hängande trädgården och Fallen, var deckaren jag riktigt fastnade i och bara storgillade. Musikreferenserna, det dystra, mörka Skottland där Rebus vandrade gatorna nattetid och dessutom spännande historier. De senare böckerna i serien har väl inte fångat mig på samma sätt och Rebus sista fall var väl helt ok, men jag fick riktigt anstränga mig för att ta mig genom boken. Vet inte om det var för att man efter en tid börjar kunna Rebus-konceptet eller om tiden liksom hunnit ikapp serien. Men Den hängande trädgården som påskdeckare under några regniga dagar det är så man vill ha sina deckarupplevelser.

Hela listan

Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favorite series
Day 04 – Favorite book of your favorite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favorite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favorite writer
Day 14 – Favorite book of your favorite writer
Day 15 – Favorite male character
Day 16 – Favorite female character
Day 17 – Favorite quote from your favorite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Day 20 – Favorite romance book
Day 21 – Favorite book from your childhood
Day 22 – Favorite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favorite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favorite book of all time

Och jag skummar den och tänker att några delar kommer vara nedrigt svåra att svara på...

Day 02: A book that you’ve read more than 3 times

Ja, det är ju inte hur många som helst... Jo, det är det egentligen fast flertalet är typ Barbapappas nya hus, som väl har sina poänger men kanske inte är min största litteraturupplevelse. Sagan om ringen har jag definitivt läst flertal gånger - inte så orginellt men en stor läsupplevelse. Första gången var jag nog 11-12 och hittade den slitna pocketboken i föräldrarbokhyllan, tog den utan att riktigt veta vad det var för bok, men blev helt fascinerad. Sedan någon gång som lite äldre, och senaste när filmerna kom, under en kall vintersemester i fjällen när alla backar var avstängda för kylan.

Day 01 – Best book you read last year

Hakar på den eminenta idén från Bokhora om ett inlägg/dag med ett tema per dag. Säkert är att jag kommer gå bet på att få in ett inlägg per dag, men vi kör så får vi se vad det blir...

Bästa boken förra året? Frågan är lite svår, jag är riktigt dålig på att minnas vilken bok jag läste när och har riktigt, riktigt svår minnas böckerna under våren förra året. Men, men denna lilla reservation, utropar jag ändå en vinnare - Alice Munro och novellsamlingen Nära hem. Dessa små, till synes ganska anspråkslösa berättelser gjorde mig oerhört imponerad och var en riktigt, riktigt stor läsupplevelse. En sådan man plöjer sig genom 10 halvdana böcker bara för att få vara med om. Läs, läs, läs, ni som ännu inte haft lyckan att hitta Alice Munro!

Rensa böcker?

Det är inte enkelt det här med böckerna man äger. Alltså, det är ju roligt och vackert att äga böckerna, se bokryggarna pryda rummet. Men, de blir ju för många och bokhyllan är ju inte hur stor som helst. Köpa ytterligare en bokhylla skulle ju iofs kunna vara ett alternativ, men då ska det ju finnas plats för en till och jag vet inte var den skulle gå att klämma in. Istället hamnar extra böcker lite här och där, nattduksbordet, en extra hylla i sovrummet, lite varstans... Men, egentligen vet jag väldigt väl att principen borde vara:
En bok in=en bok ut

Ja, så blir det förstås inte, utan böckerna trycks in i bokhyllan tills det blir akut och jag måste hitta någon slags lösning. Senast gallrade jag ut lite halvdana böckerna till jobbiblioteket, men det är väl inte en lösning i långa loppet (eller kanske är det det?)

Men, men de fulla bokhyllorna leder titt som tätt till små dilemmman. Som nu när jag var hemma hos föräldrarna. De har plötsligt fått massa tid för allt möjligt och röjer nu ihärdigt ur sitt förråd, där kartong efter kartong med saker jag glömt/förträngt dyker upp för att jag ska ta ställning till den stora frågan slänga/spara. I senaste vändan var en av kartongerna halvfull med böcker. Eftersom böckerna hamnat där i lådan från början var väl inte någon av dem mina allra käraste böcker, utan de flesta var väl helt ok, men sådana som jag inte saknat trots att de legat x antal år i en brun låda. Hade de varit kvar i lådan hade jag antagligen inte märkt att de var borta, men nu blev det väldigt antingen eller när man måste ta ställning till att ta hit dem till eller göra sig av med dem för gott. Och, där kom problemet, det är alltid en liten sorg att göra sig av med böcker för alltid. Dessutom var det en definitiv dumpning av böckerna det här, jag misstänker starkt att de utgallrade böckernas öde kommer bli tippen. Annars hade det blivit mitt ansvar att fixa någon som var intresserad av nötta och förrådsluktande pocketar som I de sista tingens land av Paul Auster, en novellsamlig från En bok för alla, något av ryssen Turgenev, en väldigt sliten Slottet av Franz Kafka samt ett antal böcker till.

Det blev hejdå till hela bokhögen. Nästan. Jag förbarmade mig över ett par stycken, även om det lär vara omöjligt att knöka in dem i hyllan här hemma. Pappa Goriot av Balzac och Gogols novell Kappan. Kunde inte med att slänga någon av dem, även om åtminstone Gogol luktar efter sina år i förrådet, lite som en gammal sliten kappa...

En halvdan Paul Auster

Paul Auster var för x antal år sedan en av mina absoluta favoritförfattare. Inte bara New York trilogin, utan även Månpalatset  och Leviathan var i mitt tyckte fantastiska böcker, på ett sätt väldigt lika böcker men utan att bli upprepningar. Vet inte riktigt hur man ska ringa in deras storhet så här en lång tid efter att jag läste dem, men det var något med det lätt absurda och lite gåtfulla, där saker hängde ihop men huvudpersonen aldrig riktigt greppade varför och hur. Känslan av att huvudpersonen och jag som läsare, likt i en kafkavärld, försökte greppa hur saker hängde ihop men aldrig lyckades förstå och alltid var steget efter. Slumpen fick en huvudroll, och samtidigt snurrade misstanken om vad som egentligen var slumpen och inte. Dessutom skrev han den fantastiska Röda anteckningsboken, små till synes bagatellartade historier om händelser i vardagen där slumpen haft avgörande inverkan. Dessutom klämde han ur sig Invention of Solitude (som jag läste på engelska, men den heter väl något om att uppfinna ensamheten på svenska). Också det en grym bok, men annorlunda än de övriga, inte med samma tema och historia. Om Austers pappa, ett fint och väldigt sorgligt porträtt, och om ensamhet. Tänkte faktiskt på den då jag nyligen läste Knausgårds Min kamp, med likheten i pappans ensamhet och avståndet mellan far och son.

Ett par av Austers böcker engagerade väl inte så mycket, vare sig Slumpens musik eller I de sista tingens land gjorde något stort intryck. Men, de var långt från dåliga eller menlösa, utan ändå läsvärda.
Sedan hände något, antingen med Paul Auster eller med min litteratursmak. Plötsligt satt jag med Auster böcker som inte alls var läsvärda. Trista, bleka, långsökta eller dassiga. Hand to mouth, som ska vara något slags självbiografi, minns jag att jag var riktigt glad när jag köpt. Men, när jag väl började läsa var där inte mycket att vara glad över, utan en riktigt blek bok. Sedan kom den bedrövliga Timbuktu om en satans hund, och det var en riktigt rutten bok, totalt menlös.

Jag tog sedan en lång, lång Austerpaus. Men, lite glad blev jag för något år sedan då jag hamnade med Dårskaper i Brooklyn i pocketupplaga. Glad för det faktiskt var en bra bok, men också lite glad att det var en lite annorlunda bok än vanliga Austerböckerna. Dårskaper var mer en kompis till filmerna Smoke och Blue In The Face, med mycket charm och mycket New York.

Så, jag hade faktiskt lite förväntningar inför Osynlig, min julklappsPaulAuster. Men, efter cirka 3/4delar är det lite besvikelse som är huvudkänslan. Det är åter tillbaka till temat från New York trilogin och Leviathan, men det blir inte bättre än lite halvdant. En blek upprepning av det som var bra. Den unge poeten med vurm för Frankrike träffar en karismatisk fascinerande man och någon slags vänskap uppstår. Slumpen finns med igen, men inte på något fascinerande sätt, det absurda och roande har tappats bort. Någon slags funderande kring stora frågor, rätt eller fel situationer och dilemman finns där, men berör inte direkt. Hade det inte varit Auster som var författaren hade jag väl tänkt att boken var hyfsad men inte mer. Men, nu är känslan mest besvikelse faktiskt. Trist att konstatera, men Paul Auster och jag fann inte varandra den här gången, kanske blir det en ganska lång Austerpaus den här gången också.

Så börjar det: Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967.
Annat jag tänkte på: Att det var länge sedan jag såg filmerna Smoke och Blue In The Face, kanske ska leta upp dem?

Hjälp vem är jag?

Hjälp vem är jag är en slags självbiografi av Caroline af Ugglas tillsammans med psykoterapeuten & poeten UKON. Det blir en terapi med 13 sessioner, utspridda en hel del i tid och på helt olika platser. Ska man tro förordet är allt återgivet ordagrant (samtalen spelades in på band), och det ger ett äkta intryck då samtalen avbryts av mobiltelefoner eller någon som av misstag går in i rummet. Det hela känns också ganska äkta då Caroline af Ugglas, som många verkar ha starka åsikter om, inte är den som gömmer sig eller döljer delar av sin personlighet. Hon har som någon slags filosofi att det bästa är att vara rak och ärlig med vem man är och vad man gjort. Jämfört med till exempel biografier av Marilyn Manson eller politiker under en valrörelse, där biografierna inte alls känns äkta utan planerade för att ge en viss bild av personen.

Och Hjälp vem är jag blev inte alls en dum bok med sitt lite annorlunda upplägg. Den funkar som berättelse om Caroline af Ugglas, ger väl en mer spännande bild av henne när den liksom utgår från hennes inre värld istället för yttre detaljer. Samtidigt hinner de i samtalen utforska ganska grundligt kring hennes bakgrund, med adliga släktingar, självmord i släkten och allt möjligt. Hon är öppen med att hon mått riktigt dåligt, gått på olika mediciner och hos olika behandlare, men några år efter att hon fyllt 20 verkar saker fallit lite mer på plats för henne. Hon började må bättre och träffade småningom sin man (Heinz - förresten en man man blir lite nyfiken på då han är gift med Caroline och dessutom bästekompis med Olle Ljungström, inga enkla personer han omger sig med).

För mig påminner hennes berättelse om ett antal patienter jag mött, kanske med den skillnaden att de inte alltid haft lyckan att hitta den där vändningen i livet som Caroline hittade. En färgstark personlighet som får svårt bli vän med vardagskraven och får sina smällar. Någon dag efter jag läst ut boken ser jag att man kan chatta med Caroline af Ugglas på http://www.familjeliv.se/ under temat ADHD. Lite intressant, då det i boken inte nämns ett ord om ADHD eller diagnoser. (Men, hade UKON istället jobbat i ett neuropsykiatriskt utredningsteam är det väl ganska troligt att boken handlat om en utredning som utmynnade i diagnosen ADHD.) Det tilltalar med boken att den handlar om hur Caroline af Ugglas inte lovprisar mediciner som lösningen på en bekymmersam tillvaro, utan hon berättar om hur hon själv lyckats få ihop sitt liv med en fungerande vardag.

Däremot vet jag inte om det hela riktigt kan kallas en terapi. Snarare ett antal samtal med Caroline af Ugglas om Caroline af Ugglas, som tillsammans blir en lite annorlunda biografi. Men, men, man kan ju inte få allt, en klart godkänd biografi blev det i alla fall, och med det är ju alltid en biografifan som jag nöjd.

Så börjar det: 2006 blev jag kontaktad av ett stort bokförlag som undrade om jag var intresserad av att skriva en bok.
Annat jag tänkte på: Filmen om Olle Ljungström. Heinz Liljedahl, när kommer biografin om honom?

Knausgård

Årets julhelgsläsning är Knausgård Min kamp. Riktigt förvånad över hur bra jag tycker den är. Sträckläser som värsta deckaren här i helgerna, tänk om alla böcker vore så. Blev lite förvånad idag när jag såg att en av dessa hyllningskommentarer som klämts in på omslaget är Stig Larsson, finlitteraturStig, som tyckte boken var fantastisk. Inte alltid man delar smak med honom liksom

Noveller igen

Tänkte lite på det här med noveller igen...
Anton Tjechov, Maupassant, Strindberg, Poe, John Ajvide, Stephen King, Nina Berberova, Hjalmar Söderberg etcetera etcetera
Alltså Munro är fortfarande lika förkrossande bra, men stämmer ju inte riktigt att hon är så ensam om att skriva bra novellsamlingar.

Alice Munro

Alice Munro läste jag första gången för ganska många år sedan. Min vän som brinner för kanadensisk litteratur tipsade och jag läste, på engelska vill jag minnas. Vad jag minns tyckte jag det var riktigt bra, hon fångade stora saker i sina små berättelser. Men, sedan föll liksom Munro bort från mitt medvetande och jag tänkte nog knappt på henne alls förrän hennes namn för ett par år sedan började dyka upp i fina sammanhang som Nobelpriskandidat.

Så, nu har jag återstiftat bekantskapen med Munro, och novellsamlingen Nära hem. Tydligen är det en slags novellernas greatest hits, med ett urval från hennes olika novellsamlingar. Även om novellerna kommer från olika böcker och olika tider så finns knappast någon spretighet i Nära hem utan berättelserna hänger fint ihop.

Och, jag är faktiskt riktigt glad att jag hittade Munro igen. Novellerna är riktigt, riktigt bra. Stillsamma och utan stora gester, men oerhört träffsäkra. Känslan är att Munro är en hyperobservant folkbetraktare och hon fångar det riktigt väl i berättelserna.

Det riktigt imponerande är hur hon lyckas med exakt det som för många noveller går bet på - Hon kan skriva historier utan några synbara dramatiska händelser som ändå blir riktigt bra och och faktiskt redigt spännande. Noveller där det inte händer så mycket på ytan och utan stora gester lockar mig mycket i teorin, men i praktiken vet jag att det ofta blir rasande långtråkigt och sövande att läsa. Därför blir jag så glad för Munro som faktiskt lyckas göra bra litteratur utan stora gester.

Så här börjar det: I slutet av sommaren tog Lydia en båt till en ö utanför New Brunswicks sydkust, där hon tänkte övernatta.
Annat jag tänkte på: Raymond Carver & Hemingway, samma klass, liknande känsla. Dagerman & Hans Gunnarsson - också väldigt bra noveller, men med lite annan känsla

Klappade böcker

Julen 2010 är över och den stora frågan är förstås - Hur blev bokutdelningen under granen? Jo, den är jag nöjd med - hårda paket är fortfarande roligt när man passerat 35, särskilt när de har den sympatiska fyrkantiga formen som avslöjar att en bok döljer sig under julpappret.

Själv fick jag 3 böcker - Knausgård Min kamp, Paul Austers senaste (Osynlig heter den om jag inte missminner mig alldeles) och från jobbet en novellsamling med svenska författare till förmån för Rädda barnen. Auster har jag inte börjat med ännu, men ser fram emot. Jag hade en riktigt Austermani för ett antal år sedan, där jag läste allt jag kom över med honom. New York trilogin är en av mina riktigt stora läsupplevelser. Sedan skrev han ett antal, riktigt bra, böcker som i princip var variationer på samma tema, samt den fascinerande lilla Den röda anteckningsboken. Med något undantag har han Auster sedan inte alls fascinerat mig under senaste åren (det finns en riktigt vidrig bok om en hundsate han skrivit, akta er för den!), men jag hoppas ju varje gång att han ska hitta tillbaka till sin högform från en gång i tiden.

Knausgård hade jag inte planer alls på att köpa, eller ens låna. När jag skummat intervjuer och recensioner har det mest verkat handla om en arg uppgörelse med en alkispappa och en väldigt utlämnande, privat bok. Mest mediahype och lite innehåll har jag nog tänkt. Efter att börjat på boken är känslan helt annorlunda, säkert privat och utlämnande, men framförallt en bok med stil och klass. Fortsätter resten lika väl, är det väldigt bra.

Novellsamlingen verkar som novellsamlingar alltid är, svajig och ojämn. Men, skönt koppla av en stund med en kort novell och hittills har det inte varit några totalhaverier (även om det inte heller varit noveller av Carver eller Alice Munroklass, men det kan man ju inte riktigt vänta sig). Helen Turstens novell gillade jag, Johan Theorin spann vidare på sina Ölandsgestalter och lite nya upptäckter finns att göra - tack jobbet för den.

Dessutom gav jag bort två böcker. Keith Richards självbiografi till pappa samt Mio min Mio till äldste sonen, båda verkade nöjda. Mio får jag ju fördelen att vara med på också (åtminstone hälften), och det är lite skillnad på att ägna sig åt den jämfört med Hotell Gyllene Knorrenböckerna....