Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerka - nytt för mig, men uppenbarligen inte för bokbloggarfolk ute på nätet. Fattar jag rätt så blir det ett lite roligt sätt hitta nya bokbloggar och se vad folk tycker om lite olika saker. Det hela finns pedagogiskt och utförligt beskrivet här och med veckans fråga som lyder:

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Visst är det så, jag nördar ner mig ordentligt i alla nya bra författare jag hittar, söker på nätet och vill helst läsa varenda liten novell de skrivit. I efterhand är det också ganska roligt att ha läst både kända och väldigt okända saker av sådana som Aksel Sandemose eller Knut Hamsun, som jag gjorde djupdykningar i för några år sedan. Nuförtiden, men småfolk i huset, finns väl inte riktigt tiden att läsa allt på samma sätt. Men, dragningen finns visst kvar och sedan jag hittade Arne Dahl har jag läst 3 av hans deckare på raken och sett två av filmerna, så visst funkar det alltjämt så.

Sol, Arel och Eno

är huvudpersonerna i 7åringens kvällssagor. Sol, Arel & Eno en barnatrio som är huvudfigurer i fantasyhistorien om häxfolket. Nu är det tredje boken Magiska krafter som vi kommit till, och den är faktiskt inte helt tokig den här serien. Bättre än Jo Salmsons andra fantasyserie om almandrarna, den kunde ibland lite seg (men bara för mig, inte för den nöjde 7åringen).
Det är ju förstås barnfantasy det handlar om, men figurerna är inte bara onda och goda och relationerna mellan dem verkar tillåtas bli lite komplicerade. Heja Sol!

Klassdeckare

Arne Dahl var författaren i ropet här hemma under julhelgerna. Både med TVserie Misterio, men framförallt med de första böckerna jag vågat mig på av honom Dödsmässa och En midsommarnattsdröm. Dahls deckare handlar, som många väl redan vet, om A-gruppen, en slags elitteam av poliser som får särskilt knepiga fall att ta sig an. Jämfört med många andra deckare är det betydligt mer gruppfokus än annars. Istället för en/två luttrade hjältar som jagar skurkar får vi träffa ett rikt persongalleri, både gänget i A-gruppen och sedan ett antal andra mer eller mindre viktiga bifigurer. Skönt att slippa den vanlige van Veetereen/Rebus/ochsåvidare hjälten som harvar på, dricker whiskey och muttrar. Och imponerande att det faktiskt funkar att göra gruppen intressant. Jag dök ju in på Dödsmässa, en bok mitt i serien men det funkar ändå att figurerna blir intressanta och levande.

Själva historien brakar loss med ett superspektakulärt bankrån där flera gisslan tas, bland annat polisen Hjelms exfru. Elitgruppen A-gruppen kopplas in tillsammans med alla upptänkliga andra inom polisen för att försöka lösa situationen. Historien hinner sedan ta ett antal olika vändor fram och tillbaka innan en ganska dramatisk upplösning.

Det som gör Dödsmässa till en riktigt bra deckare är inte minst att Dahl lyckas göra den spännande, så där deckarspännande så den är svår att lägga från sig. Samtidigt är det ju på flera sätt mer komplex än vanliga nagelbitare brukar vara. Historien är ihopflätad med flera berättare, parallellspår om andra värlskriget, kalla kriget och USAs invasion av Irak. Det ger i några delar lite mer läsmotstånd, men jag tycker det fungerar utan att stöka till historien.

Jag blev också riktigt imponerad av flera dialogdelar och beskrivningar av hur figurerna tänker och resonerar. Poliserna Hjelm och Holm har en scen där de skriver ett sms till Hjelms exfru som är gisslan i ett bankrån, och det är en lysande skildring både hur de försöker skriva meddelandet och hur exfrun tänker när hon tar emot det.

Allt som allt, kanske den bästa deckaren under 2011?

Bokval...

Julklappen 2011 blev presentkort på Adlibris. Nice, men svårt val vad som lockar mest... Väljer nog till slut mellan
1) Fullborda 1Q84trilogin
2) Köpa ett gäng pocketböcker att fylla på i hyllorna med

2011 - Tillägg

Nyss var det sista, sista inlägget om 2011. Men, det visade sig att det inte alls var färdigt riktigt, så här blir ett bonusinlägg om 2011, efterskrift, tillägg... Det som inte kom med
Emil Jensen och låten "Lite väl John och Yoko" dök hela tiden upp i mitt huvud när jag läste Norwegian Wood. Är det inte samma historia fast berättade på 3½ minut respektive i en rik roman?

Geografiskt blev det nog mest Storbritannien. En del USA och sedan lite av varje - Norge, Finland, Portugal, Frankrike, Sverige, Japan och säkert några till...

Ett dilemma när jag tänker tillbaka på 2011 är att välja årets bästa svenska bok. Egentligen står matchen mellan två böcker: Mordets praktik av Kerstin Ekman och Dödsmässa av Arne Dahl. Båda två är utmärkta böcker, men på olika sätt och jag har läst dem på väldigt olika sätt. Dödsmässa är ju en deckare, välskriven och med ambitioner på att väcka mer tankar än dussindeckaren, men likväl en deckare - hyfsat lättläst och spännande så det är svårt att lägga den från sig. Mordets praktik är inte heller svårläst, men den har förstås inte samma tempo eller bladvändarspänning som en deckare. Jag tyckte väldigt mycket om miljöskildringarna av gamla Stockholm och de inre funderingarna hos den gode doktorn, men av det blir det inte bladvändarspänning utan god litteratur. Två väldigt olika läsupplevelser helt enkelt, slutsats att här inte koras någon vinnare utan dött lopp mellan deckaren och Kerstin E.

2011 - De bästa böckerna

Nu är det dags att sätta punkt för år 2011!
Efter 20 summeringar av 2011 kommer äntligen den slutliga listan, den sista summeringen, den sista posten om 2011.

De bästa böckerna 5 i topp

God fortsättning 2012!

2011 - Deckare

Deckare får givetvis ett eget uppslag - denna specialgenre som alltid ska föräras ett par egna hyllor i bokhandlarna. Det svåra att sammanfatta deckarläsning är för mig alltid att jag har nedrans svårt att komma ihåg riktigt vad jag läst för några historier. Även om det är riktigt bra deckare kan jag ibland ändå inte riktigt minnas dem efteråt. Förvisso kan det ju vara så med andra böcker också, men deckare är värst.

Minnesvärt var i alla fall att upptäcka Arne Dahl, långt efter alla andra men precis innan filmatiseringarna av böckerna hans. Ann Cleeves avslutning på Shetlandsserien kvalar också in i kategorin bra deckare som höjer sig över resten. Dennis Lehanes KenzieGennaro-comeback med En mörk välsignelse var förstås också en bra deckare.
Men annars... Jag minns titlarna på ett par stycken och känner på mig att jag glömt ett gäng lika fort som jag avslutade dem. Mest deckarsugen inför 2012 är jag nog på Magnus Montelius deckare, stämmer mina förhandsvibbar av den är den väl värd att ha med på deckarlistan 2012.