En halvdan Paul Auster

Paul Auster var för x antal år sedan en av mina absoluta favoritförfattare. Inte bara New York trilogin, utan även Månpalatset  och Leviathan var i mitt tyckte fantastiska böcker, på ett sätt väldigt lika böcker men utan att bli upprepningar. Vet inte riktigt hur man ska ringa in deras storhet så här en lång tid efter att jag läste dem, men det var något med det lätt absurda och lite gåtfulla, där saker hängde ihop men huvudpersonen aldrig riktigt greppade varför och hur. Känslan av att huvudpersonen och jag som läsare, likt i en kafkavärld, försökte greppa hur saker hängde ihop men aldrig lyckades förstå och alltid var steget efter. Slumpen fick en huvudroll, och samtidigt snurrade misstanken om vad som egentligen var slumpen och inte. Dessutom skrev han den fantastiska Röda anteckningsboken, små till synes bagatellartade historier om händelser i vardagen där slumpen haft avgörande inverkan. Dessutom klämde han ur sig Invention of Solitude (som jag läste på engelska, men den heter väl något om att uppfinna ensamheten på svenska). Också det en grym bok, men annorlunda än de övriga, inte med samma tema och historia. Om Austers pappa, ett fint och väldigt sorgligt porträtt, och om ensamhet. Tänkte faktiskt på den då jag nyligen läste Knausgårds Min kamp, med likheten i pappans ensamhet och avståndet mellan far och son.

Ett par av Austers böcker engagerade väl inte så mycket, vare sig Slumpens musik eller I de sista tingens land gjorde något stort intryck. Men, de var långt från dåliga eller menlösa, utan ändå läsvärda.
Sedan hände något, antingen med Paul Auster eller med min litteratursmak. Plötsligt satt jag med Auster böcker som inte alls var läsvärda. Trista, bleka, långsökta eller dassiga. Hand to mouth, som ska vara något slags självbiografi, minns jag att jag var riktigt glad när jag köpt. Men, när jag väl började läsa var där inte mycket att vara glad över, utan en riktigt blek bok. Sedan kom den bedrövliga Timbuktu om en satans hund, och det var en riktigt rutten bok, totalt menlös.

Jag tog sedan en lång, lång Austerpaus. Men, lite glad blev jag för något år sedan då jag hamnade med Dårskaper i Brooklyn i pocketupplaga. Glad för det faktiskt var en bra bok, men också lite glad att det var en lite annorlunda bok än vanliga Austerböckerna. Dårskaper var mer en kompis till filmerna Smoke och Blue In The Face, med mycket charm och mycket New York.

Så, jag hade faktiskt lite förväntningar inför Osynlig, min julklappsPaulAuster. Men, efter cirka 3/4delar är det lite besvikelse som är huvudkänslan. Det är åter tillbaka till temat från New York trilogin och Leviathan, men det blir inte bättre än lite halvdant. En blek upprepning av det som var bra. Den unge poeten med vurm för Frankrike träffar en karismatisk fascinerande man och någon slags vänskap uppstår. Slumpen finns med igen, men inte på något fascinerande sätt, det absurda och roande har tappats bort. Någon slags funderande kring stora frågor, rätt eller fel situationer och dilemman finns där, men berör inte direkt. Hade det inte varit Auster som var författaren hade jag väl tänkt att boken var hyfsad men inte mer. Men, nu är känslan mest besvikelse faktiskt. Trist att konstatera, men Paul Auster och jag fann inte varandra den här gången, kanske blir det en ganska lång Austerpaus den här gången också.

Så börjar det: Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967.
Annat jag tänkte på: Att det var länge sedan jag såg filmerna Smoke och Blue In The Face, kanske ska leta upp dem?