Alice Munro läste jag första gången för ganska många år sedan. Min vän som brinner för kanadensisk litteratur tipsade och jag läste, på engelska vill jag minnas. Vad jag minns tyckte jag det var riktigt bra, hon fångade stora saker i sina små berättelser. Men, sedan föll liksom Munro bort från mitt medvetande och jag tänkte nog knappt på henne alls förrän hennes namn för ett par år sedan började dyka upp i fina sammanhang som Nobelpriskandidat.
Så, nu har jag återstiftat bekantskapen med Munro, och novellsamlingen Nära hem. Tydligen är det en slags novellernas greatest hits, med ett urval från hennes olika novellsamlingar. Även om novellerna kommer från olika böcker och olika tider så finns knappast någon spretighet i Nära hem utan berättelserna hänger fint ihop.
Och, jag är faktiskt riktigt glad att jag hittade Munro igen. Novellerna är riktigt, riktigt bra. Stillsamma och utan stora gester, men oerhört träffsäkra. Känslan är att Munro är en hyperobservant folkbetraktare och hon fångar det riktigt väl i berättelserna.
Det riktigt imponerande är hur hon lyckas med exakt det som för många noveller går bet på - Hon kan skriva historier utan några synbara dramatiska händelser som ändå blir riktigt bra och och faktiskt redigt spännande. Noveller där det inte händer så mycket på ytan och utan stora gester lockar mig mycket i teorin, men i praktiken vet jag att det ofta blir rasande långtråkigt och sövande att läsa. Därför blir jag så glad för Munro som faktiskt lyckas göra bra litteratur utan stora gester.
Så här börjar det: I slutet av sommaren tog Lydia en båt till en ö utanför New Brunswicks sydkust, där hon tänkte övernatta.
Annat jag tänkte på: Raymond Carver & Hemingway, samma klass, liknande känsla. Dagerman & Hans Gunnarsson - också väldigt bra noveller, men med lite annan känsla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar