Efter andra boken har kommentarerna i recensioner mest handlat om hur han sågat Sverige, pappamånader och liknande företeelser. Undrar lite ifall fokus varit liknande i Norge, eller andra länder, det känns som att svenska kritiker läste boken ganska slarvigt och bara valde några ytliga detaljer att haka upp sig på. Särskilt när boken drogs steget längre, till att vara någon slags urtidsmanlighetspredikan och Nitzcheideal, helt obegripligt hur någon som ens läst en del av böckerna kunnat dra sådana växlar. Nåväl, enligt recensionen i DN ligger fokus i del 3 mest på pappan och lille Knausgårds uppväxt med denne, så det blir väl inte riktigt samma diskussion som efter del 2.
Mig stör de delarna inte alls, jag tycker han problematisera delar, är ganska brutalt ärlig ibland men samtidigt finns det en enormt stark kärlek till barnen och hustrun som lyser genom.
Det som däremot kan störa mig i böckerna är hur han i någon bisats totalsågar några bifigurer i historierna. Gamla gymnasieklasskompisar sågs på en mening och beskrivs som totalt ointressanta, korkade, småaktiga, fula etc. Eller föräldrar på dagiset, helsågade, som att Knausgård har en genomträngande blick som ser sanningen genom dem. Just eftersom de bara är bifigurer och inte heller i någon position att riktigt försvara sig, utan bara okända vanliga som inte bett om att vara med i K-s böcker. Det stör mig och det kan jag tycka är riktigt fult gjort. Fy dig Knausgård!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar