Deckare

Jag var en gång i tiden en vetgirig student som läste litteraturvetenskap. A-kurs, B-kurs och en halv C-kurs. Under alla de föreläsningarna och seminarierna tror jag deckare nämndes en gång, när vår professor T drog ett skämt. Han berättade om hur han nyligen varit hos tandläkaren. Tandläkaren började småprata, så där som tandläkare alltid gör när man har munnen full av obehagliga instrument, och frågade vad vår lärare jobbade med. När tandläkaren då fick höra att det var en litteraturvetare han hade i stolen passade tandläkaren på att undra om litteraturvetaren kunde rekommendera någon bra deckare som sommarläsning.
Jag minns att vi hela gruppen skrattade åt professorns skämt, säkert delvis för att det var professorn som skämtade, men också för att det var så självklart att deckare inte var någon riktig litteratur eller något man intresserade sig för som litteraturvetare.

Det har var iofs mer än 10 år sedan, och synen på deckare har svängt en del sedan dess. Men, fortfarande är det en lite speciell genre, med egen hylla i affären och det är inte helt ok för den beläste. Samtidigt säljer ju deckare som bara den.

Själv tycker jag deckare kan vara alldeles förträffliga, och minst lika intressanta som finlitteraturen. Peter Robinson har till exempel skrivit några förträffliga böcker (En ovanligt torr sommar!). Ann Cleeves deckare om konstapel Perez på Shetlandsöarna, Stieg Larsson, några Håkan Nesser (och alldeles särskilt Boorkmans punkt), Ian Rankin och inte minst Dennis Lehane har gett mig riktigt goda läsupplevelser. Så där så det är svårt lägga från sig boken och det nästan blir svårt skilja boken från vardagen.

Men, alla deckare är håller ju inte riktigt den klassen. Den gamle litteraturvetarprofessor skulle nog få sina fördomar bekräftade av min senaste deckarläsning Lesley Horton Det onda hjärtat kan väl mest beskrivas som en dussindeckare. Karaktärer som inte engagerade mig, en historia som aldrig blev spännande och inte överraskade. Lite för många sidospår, lite politisk korrekthet i ett försök visa på rasmotsättningar och ja, överlag lite halvdan. Ok att läsa lite slött när ögonlocken vill falla ned, men inte mycket mer.

Så börjar det: "När han knackade på dörren var Kathie Lake i färd med att städa, med ett öga på Coronation Street och det andra på de prydnadsföremål som hon dammade."
Annat jag tänkte på: Ganska mycket... Att bokförlaget Minotaur, som startade för 10 år sedan med att ge ut engelska deckare, numera har blandade kvalité på böckerna sina.