Den hittar man förmodligen i inledningen av Knausgårds Min kamp 2.
Man slungas in i vardagen, med goda och fina planer som aldrig riktigt lyckas, absurda samtal och situationer och föräldrar som visar sina allra sämsta sidor och bråkar med varandra utan att alls vilja ha det så. Småbarnslivet är kanske ständiga försök att hitta harmoni, roliga minnen för barnen och drömmen om någon slags lyckligt familjeprojekt. Men samtidigt ett ständigt misslyckande, att det helt enkelt aldrig blir som man planerat och tänkt. (För all del kan det bli väldigt bra ändå, eller till och med bättre än man tänkt...)
Knausgårds inledning med misslyckade semsterutflykter, föräldrafrustration över andra vuxna som inte är vana tänka tre steg i förväg på möjliga faror för barnen, fina planer som slutar med misslyckade McDonaldsbesök. Scenen där familjen Knausgård går över en bro utanför Bohusläns kust och inte alls kommer till restaurangen de tänkt utan till ett stort industriområde är fantastisk, liksom deras spontanbesök på något hemskt sommarland.
Jag missade recensioner när boken kom, har bara sett lite kommentarer i efterhand som varit oerhört irriterade på en ganska unken mansroll i boken. I inledningen syns dock föga utav det när jag läser. Likt första boken drabbas jag av både träffsäkerheten i beskrivningarna, hans fantastiska förmåga att måla upp träffande scener och någon slags ärlighet om egna tillkortakommanden.
För övrigt lånade jag boken på stadens lokala bibliotek och blev ganska förvånad över hur mycket ny litteratur som fanns att låna - Knausgård, Dennis Lehanes senaste och Nick Cave blev mina val, men samtidigt blir man lite förvånad - läser inte folk i denna stad???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar