Ibland har det sina fördelar att jobba, som att man kan dyka på lite intressanta boktips, eller till och med böcker man kan läsa som faktiskt blir användbara i jobbet. Som nu har jag hamnat med Blindheten av Jose Saramago, den portugisiska Nobelpristagaren. Minns jag rätt kom boken ut här i Sverige strax efter han fick priset, och blev lite omskriven då, och jag funderade lite på den men sedan blev det en av alla de där böckerna man tänker på men som det inte blir något mer med.
Saramago är faktiskt inte en helt ny bekantskap för mig. Jag läste hans bok om Jesus för mer än 10 år sedan, lite innan han fick priset. Vad jag minns var att den var lite krävande, på så sätt att Saramago inte var någon vän av nya stycken, utan bjöd på sida efter sida med kompakt text, gärna med så många bisatser som möjligt i meningarna. Jag har alltid haft lite svårt för den varianten av skrivande och tappar lätt fokus i till exempel Proust som svävar ut i ord och bisatser. Men, annars vill jag ju minnas att Jesus-boken (Evangeliget enligt Jesus ?) var en riktigt bra bok. En alternativ version av Jesus-historien, med liknande budskap men en väldigt mycket mänskligare och kanske finare Jesusgestalt.
Blindheten har en ganska enkel grundhistoria. En epidemi av blindhet bryter ut, plötsligt tappar folk synen och ser bara vitt. Ingen förklaring finns och det verkar bara sprida sig vidare utan hejd. Tänker lite på Camus och Pesten både i upplägg och tema. Språkligt är det likt Jesus boken, ord efter ord, med bisatser och utan stycken. Här finns inte heller några namn på personerna, utan de är tjuven, den förste blinde, läkarfrun och så vidare. Det blir ju väldigt logiskt eftersom boken inte intresserar sig särskilt mycket för den enskilde personen och dennes känslor, utan har fokus på gruppen och vad som händer som någon slags gruppeffekt. Det är inte heller några helt vackra gruppeffekter, utan de ganska primitiva, obehagliga - att stöta bort det annorlunda, vara rädd, handla i rädsla och tänka på sig själv utan hänsyn till andra. Jag gillar också att historian någonstans är så logisk och realistisk, hur sjukdomen breder ut sig och hur man försöker bromsa/begränsa allt mer desperat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar