Ja, så heter Susanna Alakoskis roman, uppföljaren till Svinalängorna. Jag hittade den bland nyheterna på biblioteket och började läsa den, ganska förväntansfull. Svinalängorna tyckte jag var en bok som förtjänade hyllningarna den fick och var en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom föll jag för titeln på nya boken Håpas du trifs bra i fengelset. Vet egentligen inte varför just den titeln satt så rätt, men så kändes den.
Men, tyvärr, levde den inte upp till förväntningarna. Kanske var det att jag hoppades för mycket, men boken grep inte tag ordentligt någon gång. Storyn om kvinnan som vuxit upp med missbrukande föräldrar, har en älskad bror som också hamnar i missbruk men själv är den rediga känns aldrig berörande eller engagerande. Kritiken avs amhällsutvecklingen, där allt fler hamnar utanför och slås ut medan välvilliga socialtjänstdamer drunknar i byråkratiska regler, känns lätt att instämma i. Det är också lätt att instämma i att det är ett elände att vara anhörig till missbrukare, och en ständig kamp och sorg. Liknande böcker brukar jag dessutom gilla (Svinalängorna, Underdog av Torbjörn Flygt eller Åsa Linderborgs bok), så jag blev faktiskt förvånad att Håpas inte ville sig för mig.
Karaktärerna funkade inte riktigt för mig, de blev aldrig levande utan mer stereotyper. Anni var duktig, ville hjälpa andra både här och där, kämpade för att inte sticka ut och annat man kan förvänta sig av den duktiga systern. Tyvärr blev hon aldrig mer än just det förväntade, och aldrig levande. Samma sak med brodern, han var liksom precis som man förväntade sig att han skulle vara men inget utöver det. Några andra figurer fanns liksom inte, eller de fanns ju men där fanns inte ens en ansats att göra dem levande. Maken Dan, inte var det väl meningen att han skulle vara något mer än någon slags fond? Samhällskritiken blev aldrig så spännande heller. Citaten från en (verklig?) bok av en gammal kåkfarare var för mig inte ett helt lyckat litterärt drag.
Vissa delar av boken lyfte väl till lite högre höjder, iofs. Början var inte så tokig, där en grupp anhöriga ska möta och konfronteras med "sina" missbrukare på ett boende, det lovade faktiskt gott. Det lätt absurda beskrivningarna om vem som ska få vilken slags hjälp (tandvärk behandlas bara om tanden verkligen behövs för att tugga...) tillhörde också de mer minnesvärda delarna. Men, nej, jag hoppas på att filmen Svinalängorna blir lika bra som boken och att Alakoskis nästa bok behåller sitt engagemang för de utsatta men samtidigt lyckas bli levande och berörande.
Så här börjar det: "Måndag morgon. Alla är här i tid. Ingen verkar vilja sitta ner. Ingen verkar vilja stå upp."
Annat jag tänkte på när jag läste: Åsa Linderborg Mig äger ingen, Lo Kauppi Bergsprängardottern som exploderade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar