Njae

känns det om Patti Smiths självbiografi Just Kids. Kanske hade jag för höga förväntningar, men efter 3/4 delar av boken känns det som enormt mycket namnuppradning av folk jag inte känner till. Och på något sätt blir det aldrig så engagerande som jag hoppats, jag var ju faktiskt nyfiken på Patti Smith.

Läst 2012

7. Patti Smith Just Kids
6. Arne Dahl Upp till toppen av berget
5. Leif GW Persson Den döende detektiven
4. Karl-Ove Knausgård Min kamp 3
3. Arne Dahl Mörkertal
2. Slash / Anthony Bozza Slash
1. Arne Dahl En midsommarnattsdröm

Vad lockar mest...

1. På Karlbergsvägen 66 i Stockholm ligger Günters, Sveriges bästa korvkiosk. Omgivningen av välbyggda flervåningshus i sten som uppfördes under begynnelsen av förra seklet.

2. Jag sov när han dog. Jag hade ringt till sjukhuset för att än en gång säga godnatt, men han hade försvunnit in i morfindimmorna.

3. Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Franscisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lugninflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan.

4. -Jag såg ingenting.
 Paul Hjelm suckade djupt och innerligt.

5. Dagen då ingenting längre skulle förbli vad det varit i Raimund Gregorius liv började på samma sätt som otaliga andra dagar. Kvart i åtta gick han från Bundestrasse ut på Kirchenfeldbrücke, som från själva stadskärna leder över till läroverket.

Så börjar de fem olika pocketböcker jag har framför mig, alldeles nyinköpta. Frågan är vilken som lockar mest att bli läst efter att läst de två inledande meningarna...

Fem

Dessa barnäventyrsböcker om Julian, Dick, George, Anne och hunden Tim som jag slukade under lågstadiet får jag nu chansen att ägna mig åt igen. Inte helt av eget intresse förstås, utan 7åringen har fastnat för dem. En del kvalité måste det finns i de där böckerna eftersom de faktiskt fångat intresset hos min pappa, mig och nu min 7åring.
Historierna är klassiska äventyrshistorier med schyssta barn som håller ihop och klassiskt elaka skurkar som är farliga men förstås fångas in utan att lyckats skada någon på riktigt. Flera kapitel har också riktiga cliffhangers som förstås ger protester när man ska lägga bort boken. Fem går i fällan har just blivit utläst och den var inte så dum alls enligt mig och fantastiskt spännande enligt 7åringen.

Nu är det hos 7åringen dags för nästa Enid Blytonserie, Äventyrens. Lite blandade känslor för mig, jag gillade de bättre än Fem men är inte helt säker på att lustigheterna med den pratade papegojan är lika roande nu som 37åring.

Bokbloggsjerka om recensioner

Bokbloggsjerka rullar på under helgerna och nu undras det så här:

Vad tycker du om att läsa i en recension (förutom själva recensionen då): författarinformation, ev. filmatiseringar, länkar till sidor som t.ex. Goodreads, Boktipset etc? Kort sagt: hur ser den ultimata recensionen ut enligt dig?

Första jag tänker då är nog att jag har behov av att det är någorlunda tydligt, alltså att jag kan förstå vad för slags bok det är och vad recensionen tycker om boken. Problemet med många recensioner i dagstidningar är att de hellre vill vara litteraturvetenskapliga miniuppsatser och använder ett språk som helt stöter bort mig.

Sedan tar jag gärna också kringinformation, alltså om författaren och andra böcker, liknande böcker, filmatiseringar eller kuriosa. Gärna jämförelser eller kopplingar som man gjort under läsningen till samtidshändelser av olika slag alternativt personliga kopplingar som görs. Problemet med en del nätrecensioner är att de kan bli ganska ointressanta, där det bara rabblas upp en kort sammanfattning av bokens innehåll, vilket blir helt värdelös läsning.

Såhär är det nog:
1. Läsbart
2. Mer än bara innehållssummering
3. Är boken värd att läsa?
4. Kopplingar som man gjort vilket gör boken mer läsvärd
5. Sätta boken i ett sammanhang (typ likt andra debutanter i år...)
6. Kuriosa om författaren eller annat

Och efter att skrivit om några böcker här fattar jag förstås att det är ganska svårt att gå iland med att få ihop en bra recension, men, men, man får väl fortsätta försöka.

Hejdå

till en av mina absoluta favoritpoeter - Wislawa Szymborska har dött.

Hejdå Wislawa tack för alla fantastiska dikter!

Slash

Rockbiografier är väl lite av en specialgenre bland olika biografier. Särskilt hårdrockarbiografier tycks ha en särskild formel för hur de ska vara. Inspirerade av The Dirt (boken om Mötley Crüe) stoppas det in en lämplig mix mer eller mindre historier om sex, drugs n rock n roll och vips så är boken klar.
Egentligen är det kanske ingen vidare litteratur, men jag tycker ju biografier är väldigt roande litteratur och givetvis ramlar jag över både en och annan rockbiografi. Och nu senast ramlade jag över Slash, av och om gitarristen i Guns n Roses, som såldes ut för 20 riksdaler på lokala ICA Maxi.

Som gammal synthare och sedan indiepopare har väl Guns aldrig varit mina husgudar, men det har ju varit svårt att undvika dem och visst hade de sina goda stunder. Slash hade ju också en ganska stark personlighet som liksom sken genom MTVrutan tillsammans med Axl Rose. Så, tillräckligt intressant för att bry sig kändes biografin.

Tyvärr kan jag väl inte säga jag blev särskilt road eller engagerad av läsningen. Det är en ganska taffligt skriven bok. Om det är beror på översättningen eller att Bozza inte är någon höjdarförfattare är väl svårt säga, men taffligt är det. Det stör mig också att jag inte heller får någon riktig bild av personerna, vare sig någon av Gunsmedlemmarna eller andra figurer, inte ens Slash själv, blir riktigt levande för mig när jag läser. Det staplas massa händelser på varandra, men jag väntar och väntar på att personerna ska komma till liv och få någon slags personlighet, men där väntar jag förgäves. Jag kan också störa mig på Slash framställning där han väldigt tydligt slickar uppåt (Keith Richards, Billy Joel, Mötleyfolk och andra mer etablerade kändisar är alltid beskrivna med vördnad vad de än hittar på) och slår till nedåt genom att såga massa okända musiker från okända hårdrocksband. Däremot är han oerhört mån om att vara neutral och inte skriva direkt illa om sina gamla Guns-kompisar, vilket väl är hedervärt.

Lite goda stunder bjöd väl boken trots allt på - roligt att Slash bakgrund och uppväxt inte alls verkar så olik Anthony Kieldis från Chilipeppers, han hade också några lite roande historier om olika låtars tillkomst. Efter att läst runt lite tycks att det inte är Slash biografi man ska ge sig an om man vill veta om Guns, utan istället basisten Duff McKagan enligt andra bloggare.
Så här börjar det: Det kändes som ett baseballträ mot bröstet, men svingat inifrån. Klara blå fläckar dök upp i ögonvrån. Det var abrupt, blodfritt och som en ljudlös smärta.
Annat jag tänkte på: Musiker med brokig bakgrund, uppvuxen i Los Angeles under tidigt 1980-tal verkar vara en populär bas för musikbiografier - Anthony Kieldis, Mötley, hela Guns...