Även en bokrecension kan väcka känslor...

Jag trodde faktiskt inte att en bokrecension kunde väcka så här mycket reaktioner, men det gjorde Jens Liljestrands recension av Jens Lapidius senaste deckare om Stockholms undre värld.
Jag läste recensionen i DN, fattade först inte grejen med den och slutade läsa för texten var jobbig och ansträngd att ta sig genom. Av någon anledning började jag läsa igen och då föll det liksom på plats att det handlade ju om ett väldigt medvetet stilgrepp och inte någon ansträngd vill-vara-hipp. Recensionen kändes rolig och träffande i vad som inte riktigt funkar med böckerna. Jag tycker dock inte alls den är elak, men när jag kikar på kommentarerna till recensionen tycker många att den är just elak och en brutal sågning.

Festligt hursomhelst att en bokrecension kan få igång folk så mycket

Tidningsboken

I min stora dagstidning började årets sommarföljetong igår - Håkan Nessers nya (vars namn jag alls inte minns). Perfekt att läsa första kapitlet i solen på söndagen - men hur lätt är det att få till kapitel två en måndag med måndagsbestyr, trötta barn, trött hjärna och jobb? Är det någon som läser de här sommarföljetongerna i tidningen? Jag har gjort några försök, men det har alltid slutat med frustration över att jag missar ett antal kapitel och inte fattar vad som händer.

För övrigt kändes inledningen av Nesser väldigt lik känslan i hans förra Maskarna på Carbine Street (eller hette den så?). Skillnaden är väl att han bytt miljö från New York till London.

Läsning på stranden - igen

Ett populärt ämne tydligen. DN hade en artikel där kända författare berättade om sina sommarläsarprojekt, Beate Grimsrud var mest poppis där. Hennes bok får nog vänta till framtiden, jag är inte sugen på mer skildringar av psykisk sjukdom just nu (och det är väl "huvudtema" för den, eller...) Grimsruds Jag går förbi en yxa gjorde inte heller något särskilt stort intryck på mig, den var nog helt ok men inte så mycket mer.

Bästa idén i artikeln var väl egentligen Christine Falkenlands om att läsa om klassikerna man läste som ganska ung, Bröderna Karamazov, hade varit spännande att läsa igen, men det får bli en annan gång än nu i sommar. Jag tyckte den boken var fantastisk när jag läste den, men det var ju snart 20 år sedan, och jag har bara en vag idé om storyn eller vad jag gillade i den, utan minns mest den magiska känslan av att slukas in i boken. Själv är jag egentligen mest sugen på att plöja mig genom mycket av Haruki Murakami. Kafka på stranden borde väl vara allas självklara val på stranden?

Läsning på stranden?

När jag åkte bil fick jag på lokalradion som hade något slags inslag om "läsning på stranden",  där personer (säkert några slags lokalkändisar som jag har 0 koll på) får tipsa om just bra böcker att läsa på stranden. Fördomsfullt förväntar man sig några väldigt harmlösa deckartips eller någon slags topplistelitteratur, men istället bjöds på en oväntad trio:

1) En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn
2) Diktsamling av Osip Mandelstam
3) En bok om tjurfäktning av Ernest Hemingway (med en titel jag ju kände igen, men tappade bort just nu...)

Ivan Denisovitj är väl förvisso en bra bok, men strandläsning? Skulle väl kunna tänka mig att läsa om den någon gång, men definitivt inte på stranden mitt i sommaren. Än roligare var förstås tipset om Mandelstam, den ryske poeten. Nu är det oerhört länge sen jag läste honom och Anna Achmatovna, och jag minns det som sympatiska dikter, men hur ofta är man sugen på att läsa lyrik när man ligger på stranden? Och skulle jag nu få för mig att göra det finns det väl mer lättillgängliga saker än Mandelstam.
Hemingways tjurfäktningsbok skulle jag kanske inte heller välja, men jämfört med de två övriga är det ett fantastiskt tips.

Tack, men,  nej tack.
Jag föredrar nog kravlösa deckare, Nick Hornby och, faktiskt, kanske en och annan lite mer seriös sak, men de två ryssarna och Hemingways tjurfäktningshistoria blir inte mitt sällskap på Beach 11.

Min andra bokvärld

Är min dagliga (nästan) dos barnböcker. Varannan kväll för vår 4åring, en bok per kväll oftast, typ charmiga Jan Lööf-böcker eller senast Bu och Bä får besök (också förträfflig barnlitteratur). 7åringen väljer istället kapitelböcker och nu har turen kommit till Harry Potter. Man anar att det kommer bli många Harry Potter-stunder framöver, det passar 7åringen förträffligt. Och för egen del är det inte heller dumt att få vara med i den magiska Potter-världen, det är en sympatisk blandning av spänning, magi, fantasi, humor och barn som växer upp. Framförallt är det en enorm skillnad mot ett antal andra kapitelböcker (Hotell Knorren....) som man får stifta bekantskap med om kvällarna.

Bokköp

Beställde nyss 1Q84, första delen, som förhoppningsvis kommer dyka upp här nästa vecka. Och insåg, med viss besvikelse, att boken inte alls heter IQ84 som jag trodde, och inte alls borde ge psykologtestassociationer som jag trodde. Säkert är det finemang läsning som väntar ändå, men lite överraskad känner jag mig särskilt som jag vet att jag läste en hel recension och funderade kring varför han ville kalla boken just IQ84.

Ann Cleeves och Shetlandsöarna

Blå gryning är den sista delen i Ann Cleeves serie om kommisarie Perez ute på Shetlandsöarna. Jag är riktigt förtjust i serien, särskilt den första boken (Svart som natten) var väldigt mycket bättre än det mesta i genrern. De andra böckerna har väl inte riktigt gjort samma intryck, men ändå varit god läsning. Och så är det också med senaste Blå gryning, det är en bra deckare men inte riktigt 5stjärnig som hennes första. Likt resten av böckerna i serien är beskrivningarna av Shetlandsöarna så där att man vill komma dit, fastän det framställs som svårtillgängligt och kargt mestadels.

Jag tycker mycket om hur hon får ihop det med miljöbeskrivningarna och själva språket i böckerna, det samspelar liksom. Här är det ju inte frågan om dramatiska actionscener eller tuffa ordväxlingar, utan kargt och kallt mer. Dessutom är huvudpersonen Perez en ovanligt lyckad deckarhjälte, inga schabloner om whiskeydrickande enstöring, utan en grubblande osäker man som aldrig riktigt passar in. Släkting till en ilandspolad spansk sjöman, därav namnet, och aldrig riktigt del av Shetlandskulturen, men samtidigt helt hopflätad med den. Dessutom är det härligt att böckerna är klassiska deckare på det sätt att man faktiskt inte får veta vem som är mördaren förrän alldeles mot slutet. Man slipper dessutom stereotypa psykopat-mördare som slår ihjäl folk utifrån konstiga ritualer för att de ska haft en taskig barndom, och det ger ju all heder åt Cleeves.

Blå gryning utspelar sig på Perez hemö dit han och fästmön rest för att planera förlovning och bröllop. Hjältefiguren Perez känner sig ändå lika utanför och tafatt som alltid, då han finner att han nu inte heller riktigt passar in bland fiskarna på hemön. Dessutom kretsar mordstoryn kring fågelskådarnördar, och det blir ju också en värld där vår Perez inte känner sig hemma. Storyn rullar sakta på, ett mord leder till mer vål och så vidare medan Perez är steget efter och funderar, funderar. Det mesta oväntade är väl att det blir sorgset och mördande på ett annat sätt än det brukar i genren, det är nog någon oskriven regel som bryts där. Vet inte om jag riktigt gillade det, svårt säga varför utan att avslöja för mycket, men jag gillar inte när det på något sätt ska drabba barn med hemskheter. Men, annars är det som vanligt en stabil Cleeves Perez-bok, om än inte den bästa.

Så börjar det: Fran satt med slutna ögon. Det lilla flygplanet sjönk plötsligt: det tycktes falla som en sten men planade ut ett ögonblick innan det lutade häftigt som en bergochdalbanevagn.
Annat jag tänkte på: Vindpinade öar