måndag 31 januari 2011

Rensa böcker?

Det är inte enkelt det här med böckerna man äger. Alltså, det är ju roligt och vackert att äga böckerna, se bokryggarna pryda rummet. Men, de blir ju för många och bokhyllan är ju inte hur stor som helst. Köpa ytterligare en bokhylla skulle ju iofs kunna vara ett alternativ, men då ska det ju finnas plats för en till och jag vet inte var den skulle gå att klämma in. Istället hamnar extra böcker lite här och där, nattduksbordet, en extra hylla i sovrummet, lite varstans... Men, egentligen vet jag väldigt väl att principen borde vara:
En bok in=en bok ut

Ja, så blir det förstås inte, utan böckerna trycks in i bokhyllan tills det blir akut och jag måste hitta någon slags lösning. Senast gallrade jag ut lite halvdana böckerna till jobbiblioteket, men det är väl inte en lösning i långa loppet (eller kanske är det det?)

Men, men de fulla bokhyllorna leder titt som tätt till små dilemmman. Som nu när jag var hemma hos föräldrarna. De har plötsligt fått massa tid för allt möjligt och röjer nu ihärdigt ur sitt förråd, där kartong efter kartong med saker jag glömt/förträngt dyker upp för att jag ska ta ställning till den stora frågan slänga/spara. I senaste vändan var en av kartongerna halvfull med böcker. Eftersom böckerna hamnat där i lådan från början var väl inte någon av dem mina allra käraste böcker, utan de flesta var väl helt ok, men sådana som jag inte saknat trots att de legat x antal år i en brun låda. Hade de varit kvar i lådan hade jag antagligen inte märkt att de var borta, men nu blev det väldigt antingen eller när man måste ta ställning till att ta hit dem till eller göra sig av med dem för gott. Och, där kom problemet, det är alltid en liten sorg att göra sig av med böcker för alltid. Dessutom var det en definitiv dumpning av böckerna det här, jag misstänker starkt att de utgallrade böckernas öde kommer bli tippen. Annars hade det blivit mitt ansvar att fixa någon som var intresserad av nötta och förrådsluktande pocketar som I de sista tingens land av Paul Auster, en novellsamlig från En bok för alla, något av ryssen Turgenev, en väldigt sliten Slottet av Franz Kafka samt ett antal böcker till.

Det blev hejdå till hela bokhögen. Nästan. Jag förbarmade mig över ett par stycken, även om det lär vara omöjligt att knöka in dem i hyllan här hemma. Pappa Goriot av Balzac och Gogols novell Kappan. Kunde inte med att slänga någon av dem, även om åtminstone Gogol luktar efter sina år i förrådet, lite som en gammal sliten kappa...

torsdag 27 januari 2011

En halvdan Paul Auster

Paul Auster var för x antal år sedan en av mina absoluta favoritförfattare. Inte bara New York trilogin, utan även Månpalatset  och Leviathan var i mitt tyckte fantastiska böcker, på ett sätt väldigt lika böcker men utan att bli upprepningar. Vet inte riktigt hur man ska ringa in deras storhet så här en lång tid efter att jag läste dem, men det var något med det lätt absurda och lite gåtfulla, där saker hängde ihop men huvudpersonen aldrig riktigt greppade varför och hur. Känslan av att huvudpersonen och jag som läsare, likt i en kafkavärld, försökte greppa hur saker hängde ihop men aldrig lyckades förstå och alltid var steget efter. Slumpen fick en huvudroll, och samtidigt snurrade misstanken om vad som egentligen var slumpen och inte. Dessutom skrev han den fantastiska Röda anteckningsboken, små till synes bagatellartade historier om händelser i vardagen där slumpen haft avgörande inverkan. Dessutom klämde han ur sig Invention of Solitude (som jag läste på engelska, men den heter väl något om att uppfinna ensamheten på svenska). Också det en grym bok, men annorlunda än de övriga, inte med samma tema och historia. Om Austers pappa, ett fint och väldigt sorgligt porträtt, och om ensamhet. Tänkte faktiskt på den då jag nyligen läste Knausgårds Min kamp, med likheten i pappans ensamhet och avståndet mellan far och son.




Ett par av Austers böcker engagerade väl inte så mycket, vare sig Slumpens musik eller I de sista tingens land gjorde något stort intryck. Men, de var långt från dåliga eller menlösa, utan ändå läsvärda.
Sedan hände något, antingen med Paul Auster eller med min litteratursmak. Plötsligt satt jag med Auster böcker som inte alls var läsvärda. Trista, bleka, långsökta eller dassiga. Hand to mouth, som ska vara något slags självbiografi, minns jag att jag var riktigt glad när jag köpt. Men, när jag väl började läsa var där inte mycket att vara glad över, utan en riktigt blek bok. Sedan kom den bedrövliga Timbuktu om en satans hund, och det var en riktigt rutten bok, totalt menlös.

Jag tog sedan en lång, lång Austerpaus. Men, lite glad blev jag för något år sedan då jag hamnade med Dårskaper i Brooklyn i pocketupplaga. Glad för det faktiskt var en bra bok, men också lite glad att det var en lite annorlunda bok än vanliga Austerböckerna. Dårskaper var mer en kompis till filmerna Smoke och Blue In The Face, med mycket charm och mycket New York.

Så, jag hade faktiskt lite förväntningar inför Osynlig, min julklappsPaulAuster. Men, efter cirka 3/4delar är det lite besvikelse som är huvudkänslan. Det är åter tillbaka till temat från New York trilogin och Leviathan, men det blir inte bättre än lite halvdant. En blek upprepning av det som var bra. Den unge poeten med vurm för Frankrike träffar en karismatisk fascinerande man och någon slags vänskap uppstår. Slumpen finns med igen, men inte på något fascinerande sätt, det absurda och roande har tappats bort. Någon slags funderande kring stora frågor, rätt eller fel situationer och dilemman finns där, men berör inte direkt. Hade det inte varit Auster som var författaren hade jag väl tänkt att boken var hyfsad men inte mer. Men, nu är känslan mest besvikelse faktiskt. Trist att konstatera, men Paul Auster och jag fann inte varandra den här gången, kanske blir det en ganska lång Austerpaus den här gången också.

Så börjar det: Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967.
Annat jag tänkte på: Att det var länge sedan jag såg filmerna Smoke och Blue In The Face, kanske ska leta upp dem?

tisdag 25 januari 2011

Hjälp vem är jag?

Hjälp vem är jag är en slags självbiografi av Caroline af Ugglas tillsammans med psykoterapeuten & poeten UKON. Det blir en terapi med 13 sessioner, utspridda en hel del i tid och på helt olika platser. Ska man tro förordet är allt återgivet ordagrant (samtalen spelades in på band), och det ger ett äkta intryck då samtalen avbryts av mobiltelefoner eller någon som av misstag går in i rummet. Det hela känns också ganska äkta då Caroline af Ugglas, som många verkar ha starka åsikter om, inte är den som gömmer sig eller döljer delar av sin personlighet. Hon har som någon slags filosofi att det bästa är att vara rak och ärlig med vem man är och vad man gjort. Jämfört med till exempel biografier av Marilyn Manson eller politiker under en valrörelse, där biografierna inte alls känns äkta utan planerade för att ge en viss bild av personen.

Och Hjälp vem är jag blev inte alls en dum bok med sitt lite annorlunda upplägg. Den funkar som berättelse om Caroline af Ugglas, ger väl en mer spännande bild av henne när den liksom utgår från hennes inre värld istället för yttre detaljer. Samtidigt hinner de i samtalen utforska ganska grundligt kring hennes bakgrund, med adliga släktingar, självmord i släkten och allt möjligt. Hon är öppen med att hon mått riktigt dåligt, gått på olika mediciner och hos olika behandlare, men några år efter att hon fyllt 20 verkar saker fallit lite mer på plats för henne. Hon började må bättre och träffade småningom sin man (Heinz - förresten en man man blir lite nyfiken på då han är gift med Caroline och dessutom bästekompis med Olle Ljungström, inga enkla personer han omger sig med).

För mig påminner hennes berättelse om ett antal patienter jag mött, kanske med den skillnaden att de inte alltid haft lyckan att hitta den där vändningen i livet som Caroline hittade. En färgstark personlighet som får svårt bli vän med vardagskraven och får sina smällar. Någon dag efter jag läst ut boken ser jag att man kan chatta med Caroline af Ugglas på http://www.familjeliv.se/ under temat ADHD. Lite intressant, då det i boken inte nämns ett ord om ADHD eller diagnoser. (Men, hade UKON istället jobbat i ett neuropsykiatriskt utredningsteam är det väl ganska troligt att boken handlat om en utredning som utmynnade i diagnosen ADHD.) Det tilltalar med boken att den handlar om hur Caroline af Ugglas inte lovprisar mediciner som lösningen på en bekymmersam tillvaro, utan hon berättar om hur hon själv lyckats få ihop sitt liv med en fungerande vardag.

Däremot vet jag inte om det hela riktigt kan kallas en terapi. Snarare ett antal samtal med Caroline af Ugglas om Caroline af Ugglas, som tillsammans blir en lite annorlunda biografi. Men, men, man kan ju inte få allt, en klart godkänd biografi blev det i alla fall, och med det är ju alltid en biografifan som jag nöjd.

Så börjar det: 2006 blev jag kontaktad av ett stort bokförlag som undrade om jag var intresserad av att skriva en bok.
Annat jag tänkte på: Filmen om Olle Ljungström. Heinz Liljedahl, när kommer biografin om honom?

fredag 7 januari 2011

Knausgård

Årets julhelgsläsning är Knausgård Min kamp. Riktigt förvånad över hur bra jag tycker den är. Sträckläser som värsta deckaren här i helgerna, tänk om alla böcker vore så. Blev lite förvånad idag när jag såg att en av dessa hyllningskommentarer som klämts in på omslaget är Stig Larsson, finlitteraturStig, som tyckte boken var fantastisk. Inte alltid man delar smak med honom liksom

måndag 3 januari 2011

Noveller igen

Tänkte lite på det här med noveller igen...
Anton Tjechov, Maupassant, Strindberg, Poe, John Ajvide, Stephen King, Nina Berberova, Hjalmar Söderberg etcetera etcetera
Alltså Munro är fortfarande lika förkrossande bra, men stämmer ju inte riktigt att hon är så ensam om att skriva bra novellsamlingar.

söndag 2 januari 2011

Alice Munro

Alice Munro läste jag första gången för ganska många år sedan. Min vän som brinner för kanadensisk litteratur tipsade och jag läste, på engelska vill jag minnas. Vad jag minns tyckte jag det var riktigt bra, hon fångade stora saker i sina små berättelser. Men, sedan föll liksom Munro bort från mitt medvetande och jag tänkte nog knappt på henne alls förrän hennes namn för ett par år sedan började dyka upp i fina sammanhang som Nobelpriskandidat.

Så, nu har jag återstiftat bekantskapen med Munro, och novellsamlingen Nära hem. Tydligen är det en slags novellernas greatest hits, med ett urval från hennes olika novellsamlingar. Även om novellerna kommer från olika böcker och olika tider så finns knappast någon spretighet i Nära hem utan berättelserna hänger fint ihop.

Och, jag är faktiskt riktigt glad att jag hittade Munro igen. Novellerna är riktigt, riktigt bra. Stillsamma och utan stora gester, men oerhört träffsäkra. Känslan är att Munro är en hyperobservant folkbetraktare och hon fångar det riktigt väl i berättelserna.

Det riktigt imponerande är hur hon lyckas med exakt det som för många noveller går bet på - Hon kan skriva historier utan några synbara dramatiska händelser som ändå blir riktigt bra och och faktiskt redigt spännande. Noveller där det inte händer så mycket på ytan och utan stora gester lockar mig mycket i teorin, men i praktiken vet jag att det ofta blir rasande långtråkigt och sövande att läsa. Därför blir jag så glad för Munro som faktiskt lyckas göra bra litteratur utan stora gester.

Så här börjar det: I slutet av sommaren tog Lydia en båt till en ö utanför New Brunswicks sydkust, där hon tänkte övernatta.
Annat jag tänkte på: Raymond Carver & Hemingway, samma klass, liknande känsla. Dagerman & Hans Gunnarsson - också väldigt bra noveller, men med lite annan känsla

Klappade böcker

Julen 2010 är över och den stora frågan är förstås - Hur blev bokutdelningen under granen? Jo, den är jag nöjd med - hårda paket är fortfarande roligt när man passerat 35, särskilt när de har den sympatiska fyrkantiga formen som avslöjar att en bok döljer sig under julpappret.

Själv fick jag 3 böcker - Knausgård Min kamp, Paul Austers senaste (Osynlig heter den om jag inte missminner mig alldeles) och från jobbet en novellsamling med svenska författare till förmån för Rädda barnen. Auster har jag inte börjat med ännu, men ser fram emot. Jag hade en riktigt Austermani för ett antal år sedan, där jag läste allt jag kom över med honom. New York trilogin är en av mina riktigt stora läsupplevelser. Sedan skrev han ett antal, riktigt bra, böcker som i princip var variationer på samma tema, samt den fascinerande lilla Den röda anteckningsboken. Med något undantag har han Auster sedan inte alls fascinerat mig under senaste åren (det finns en riktigt vidrig bok om en hundsate han skrivit, akta er för den!), men jag hoppas ju varje gång att han ska hitta tillbaka till sin högform från en gång i tiden.

Knausgård hade jag inte planer alls på att köpa, eller ens låna. När jag skummat intervjuer och recensioner har det mest verkat handla om en arg uppgörelse med en alkispappa och en väldigt utlämnande, privat bok. Mest mediahype och lite innehåll har jag nog tänkt. Efter att börjat på boken är känslan helt annorlunda, säkert privat och utlämnande, men framförallt en bok med stil och klass. Fortsätter resten lika väl, är det väldigt bra.

Novellsamlingen verkar som novellsamlingar alltid är, svajig och ojämn. Men, skönt koppla av en stund med en kort novell och hittills har det inte varit några totalhaverier (även om det inte heller varit noveller av Carver eller Alice Munroklass, men det kan man ju inte riktigt vänta sig). Helen Turstens novell gillade jag, Johan Theorin spann vidare på sina Ölandsgestalter och lite nya upptäckter finns att göra - tack jobbet för den.

Dessutom gav jag bort två böcker. Keith Richards självbiografi till pappa samt Mio min Mio till äldste sonen, båda verkade nöjda. Mio får jag ju fördelen att vara med på också (åtminstone hälften), och det är lite skillnad på att ägna sig åt den jämfört med Hotell Gyllene Knorrenböckerna....