Håpas du trifs bra i fengelset

Ja, så heter Susanna Alakoskis roman, uppföljaren till Svinalängorna. Jag hittade den bland nyheterna på biblioteket och började läsa den, ganska förväntansfull. Svinalängorna tyckte jag var en bok som förtjänade hyllningarna den fick och var en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom föll jag för titeln på nya boken Håpas du trifs bra i fengelset. Vet egentligen inte varför just den titeln satt så rätt, men så kändes den.

Men, tyvärr, levde den inte upp till förväntningarna. Kanske var det att jag hoppades för mycket, men boken grep inte tag ordentligt någon gång. Storyn om kvinnan som vuxit upp med missbrukande föräldrar, har en älskad bror som också hamnar i missbruk men själv är den rediga känns aldrig berörande eller engagerande. Kritiken avs amhällsutvecklingen, där allt fler hamnar utanför och slås ut medan välvilliga socialtjänstdamer drunknar i byråkratiska regler, känns lätt att instämma i. Det är också lätt att instämma i att det är ett elände att vara anhörig till missbrukare, och en ständig kamp och sorg. Liknande böcker brukar jag dessutom gilla (Svinalängorna, Underdog av Torbjörn Flygt eller Åsa Linderborgs bok), så jag blev faktiskt förvånad att Håpas inte ville sig för mig.

Karaktärerna funkade inte riktigt för mig, de blev aldrig levande utan mer stereotyper. Anni var duktig, ville hjälpa andra både här och där, kämpade för att inte sticka ut och annat man kan förvänta sig av den duktiga systern. Tyvärr blev hon aldrig mer än just det förväntade, och aldrig levande. Samma sak med brodern, han var liksom precis som man förväntade sig att han skulle vara men inget utöver det. Några andra figurer fanns liksom inte, eller de fanns ju men där fanns inte ens en ansats att göra dem levande. Maken Dan, inte var det väl meningen att han skulle vara något mer än någon slags fond? Samhällskritiken blev aldrig så spännande heller. Citaten från en (verklig?) bok av en gammal kåkfarare var för mig inte ett helt lyckat litterärt drag.

Vissa delar av boken lyfte väl till lite högre höjder, iofs. Början var inte så tokig, där en grupp anhöriga ska möta och konfronteras med "sina" missbrukare på ett boende, det lovade faktiskt gott. Det lätt absurda beskrivningarna om vem som ska få vilken slags hjälp (tandvärk behandlas bara om tanden verkligen behövs för att tugga...) tillhörde också de mer minnesvärda delarna. Men, nej, jag hoppas på att filmen Svinalängorna blir lika bra som boken och att Alakoskis nästa bok behåller sitt engagemang för de utsatta men samtidigt lyckas bli levande och berörande.

Så här börjar det: "Måndag morgon. Alla är här i tid. Ingen verkar vilja sitta ner. Ingen verkar vilja stå upp."
Annat jag tänkte på när jag läste: Åsa Linderborg Mig äger ingen, Lo Kauppi Bergsprängardottern som exploderade

Bokköp

I våras bytte jag jobb och fick av kloka människor i avskedspresent presentkort i bokaffär. Idag har jag då slutligen utnyttjat mitt nya kort och köpte Caroline af Ugglas bok hon skrivit tillsammans med psykologen och poeten UKON. Boken är väl en slags självbiografi, men otradionell sådan då den består av ett antal sessioner i terapisoffan för af Ugglas.

http://www.youtube.com/watch?v=j95EazH7HI4

Boken verkar intressant, både för att jag att är lite av en sucker på självbiografier om alla möjliga människor, men dessutom för att den återger en terapi ganska exakt. Givetvis vet man inte hur exakt återgiven terapin är, de kan ju ändrat massa och snyggat till det, men ska man tro af Ugglas är det ganska ordagrant återgivet. Trots att jag läst en hel del psykologi och terapiskildringar är det ju sällan man får dem återgivna ordagrant, utan det vanliga är ju en beskrivelse i efterhand av antingen terapeut eller patient. Det är för all del också intressant, men en hel del hinner ju hända på vägen från terapirummet till boken, och jag kan se fram emot att inte bara få samtalen återgivna i efterhand utan att få läsa dem ganska ordagrant.

En gång i tiden hade jag en föreläsare, som inte alltid tänkte som jag, som påstod att väldigt mycket i terapier är brus som skulle kunna tas bort. Jag tror han hade ganska fel, utan tvärtom är det nog mycket i detta brus som är lika viktigt för terapin som de "tunga" delarna som han ville fokusera på. Jag hoppas på att af Ugglas och UKON bjuder på både brus och insikter i boken, det skulle göra den riktigt läsvärd tänker jag. (Eller så har jag väldigt fel, och har köpt en oläslig bok full av brus...)

Trevligt med presentkortet var att det dessutom räckte till en novellsamling av Alice Munro. Munro läste jag för länge, länge sedan efter att en Kanadafrälst god vän rekommenderat henne, och vad jag minns var det en fin novellsamling som bjöds. Sedan har jag ärligt talat knappt tänkt på Munro, men så dök hennes namn upp väldigt mycket i alla möjliga sammanhang och till och med Nobelpristips, så det ska bli lite intressant att se hur det är att läsa henne nu.

Biografier

Jag har, sedan ganska länge, en tendens att dras till självbiografier, eller biografier över personer. Inte alltid ens personer som jag känner så väl till, eller har intresserat mig för, utan det finns något över själva formen/genren som lockar mig. Bra biografier nöjer sig ju ofta inte med att berätta om personen, utan berättar också om familj, folk kring huvudfiguren och inte minst om tiden och platsen där det utspelar sig. Biografier kan förstås vara ganska sunkiga på olika sätt, särskilt när de tydligt är skrivna med syfte av att visa upp en viss bild av personen. I valtider brukar det dyka upp ett otal biografier om politiker och de har jag alltid aktat mig noga för. Överhuvudtaget är politiker som skriver memoarer föga lockande. Jag misstänker alltid starkt att de inte alls gör så för att berätta något verkligt eller något jag vill veta, utan jag tror mest de gör så för att propagera för sin politik eller rättfärdiga sina handlingar. Biografier kan också kännas lite sunkiga då de handlar om stjärnor som vill verka så coola som möjligt. Mötley Crüe biografien var till exempel ganska underhållande och intressant, men jag uppfattade den också som ganska utstuderad i hur bandet (eller deras PR-manager) ville framställa dem.

Bra är däremot:
Hanna Hellqvist "Karlstad zoologiska". Hellqvist skriver krönika i DN och hörs på morgonprogrammen i P3 i vanliga fall. Den här boken handlar dock om hennes ganska orginella pappa, som var en djurälskare av rang och verkar haft svårt att få ihop vardagen. Det som gör det riktigt bra är både den fina skildringen av denne udda man men också sammanhanget han fanns i och hur hans relation till dottern Hanna var. Egentligen kanske det inte är en biografi över pappan, utan framförallt en berättelse om relationen mellan pappan och dottern.

Nils Claesson "Blåbärsmaskinen" Boken är ett, inte så insmickrande porträtt, av pappan Stig Claesson, Slas. Jag har aldrig läst något av Slas och saknar helt relation till hans böcker eller person, men blev gripen av boken. Det verkar inte varit särskilt enkelt att vara barn till den store författaren, som framstår som ganska självupptagen och på flera sätt som ett litet barn själv. Boken är skickligt skriven, i stycken som fragmentariska minnesbilder som tillsammans får utgöra helheten. Långt från traditionella Stig föddes år blabla i staden blabla. Skulle kunna blivit bedrövligt ambitiöst och anklagande, men han lyckades undvika den fällan, Nils Claesson.

Anthony Kiedis "Scar Tissue" En bok som många verkar tycka är mest en klyschig rock n rollbok av sunkig sort. Och visst är det mycket sex, drugs & rock n roll utan någon djupare eftertanke eller större insikter. Men jag tror det jag gillade var att boken kändes ärlig, som att det här är Red Hot Chilipeppers sångaren ganska osminkad. Jämfört med till exempel Marilyn Manson biografin som jag tyckte var extremt utstuderad för att göra intryck och få uppmärksamhet, så blev Scar Tissue mycket intressantare att läsa för det känns som man kommer väldigt mycket närmre personen Kiedis ärn vad man gör i de flesta biografier.

Jag har en bokblogg

Ja, det har jag från och med just precis nu.
Föga överraskande ska den få handla om böcker, och inte om så mycket annat. Eller kanske blir det lite annat med, vi får väl se.
Bekymret nu är bara att jag förvisso har en hel del böcker jag läser, men jag har inte en susning om hur man gör en snygg blogg och är ganska ringrostig på att sammanfatta en bok jag läst. Men, blir det här roligt lär jag mig väl småningom.
Hi ho here we go, som de visa männen i Ramones säger, och så är bloggen startad!